Efter terrorattacken i Stockholm kunde Västra Götalandsregionen snabbt bistå med krisstödspersonal. Psykolog Elin Kjellenberg är en av dem som åkte.
– Jag skulle absolut göra om det! Det var ett meningsfullt uppdrag och det kändes fint att kunna hjälpa till.
Till vardags jobbar Elin Kjellenberg på en psykosmottagning på Hisingen i Göteborg. Intresset för kris- och traumaarbete har hon alltid haft. Därför tvekade hon aldrig att åka och hjälpa till med det omfattande krisstödsarbetet som behövdes efter terrorattacken i Stockholm i april.
– Eftersom attacken genomfördes i rusningstid och lastbilen hann köra en så lång sträcka, så var det ju otroligt många människor som drabbades på olika vis. Det behövdes väldigt mycket krisstöd, konstaterar Elin Kjellenberg.
Anhöriga till omkomna eller skadade, människor som kastat sig ur vägen för lastbilen. Personer som försökt hjälpa skadade medmänniskor. De som blivit inlåsta i butiker och känt sig hotade och utsatta för livsfara, människor som mött tungt beväpnad polis eller sett kroppar och kroppsdelar på gatan – listan på traumatiska upplevelser som dådet förde med sig, kan göras lång.
Provisorisk krisstödsmottagning
Elin Kjellenberg tjänstgjorde på en provisorisk krisstödsmottagning inte långt ifrån platsen för dådet. Dit var alla som mådde dåligt med anledning av terrorattacken välkomna. Ingen tidsbokning krävdes och de fick vara anonyma.
– Till oss kom gråtande människor, människor som hade svårt att äta och sova och människor som inte orkade gå till skolan eller jobbet. Krisreaktionerna varierade. Ibland kom ensamma barn, ibland hela familjer och ibland äldre personer. Därför var det bra att vi hade en bredd i teamet. Det fanns alltid personal från både vuxenpsykiatrin, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten på plats.
Elin Kjellenberg upplevde arbetet som välorganiserat och fastän hon jobbade tillsammans med människor hon aldrig träffat tidigare, så kunde de stötta varandra. Hon var samordnare och efter varje genomfört stödsamtal var det hennes uppgift att prata med krisstödjarna om hur de uppfattat att personen mådde, vad hen upplevt och vilken uppföljning som behövdes. Ingen var tvungen att fatta sådana beslut ensam.
Upplevde stor tacksamhet
– Vi upplevde en väldigt stor tacksamhet. Många behövde få prata om vad de varit med om och hur de kände. Bara att ha någon som lyssnar kan vara så värdefullt. Att vi ringde upp dem och kollade hur de mådde efter ett par dagar gav också en trygghet. För en del räckte det, medan vi fick se till att andra fick betydligt mer hjälp än så.
När hon ser tillbaka på den intensiva arbetsveckan i Stockholm känns den nästan overklig.
– Hela min vardag upphörde ju att existera. På plats i Stockholm orkade jag bara jobba och gå till hotellrummet för att sova. Men det var otroligt lärorikt och det kändes viktigt och fint att kunna finnas till hands för de drabbade. Jag skulle inte tveka inför att anmäla mig igen. Det känns jättebra att kunna hjälpa till vid sådana här allvarliga händelser.
Text: Jeanette Bergenstav
vgrfokus@vgregion.se
Kommentarer är stängda.