Magnhild Storrösten var nära att dö när hon föll och slog i huvudet i asfalten under en cykeltur i Strömstad. Hon förlorade 1,5 liter blod och hade troligen inte överlevt utan blodtransfusionen i VGR:s ambulanshelikopter. Se film nedan.
– Det är tack vare vården i helikoptern jag lever idag. Jag är så gränslöst tacksam, säger Magnhild.
När VGRfokus träffar Magnhild och hennes sambo Arve Tvedt hemma i villan i norska Halden har det gått knappt två månader sedan den ödesdigra dagen i oktober. Båda är fortfarande märkbart skakade av händelsen och Arve darrar lite på handen när han ställer fram kaffemuggarna på det rustika köksbordet. Paret hade nyligen köpt huset i Halden och precis hunnit renovera klart och flytta in när olyckan inträffade.
Inga minnesbilder alls
Det är Arve som berättar om vad som hände den där dagen då allt höll på att ta slut. Magnhild minns ingenting varken av olyckan eller närmaste tiden efteråt.
– Jag har inga minnesbilder alls. Det första jag kommer ihåg är egentligen när jag fick komma hem från sjukhuset tio dagar efter olyckan, berättar Magnhild.
Paret var på utflykt till Strömstad, något som de gör regelbundet. De brukar handla, äta lunch och ta en cykeltur i omgivningarna. Också den här gången var cyklarna med. Det var den 19 oktober och en sån där fin höstdag med klarblå himmel och fågelkvitter. Magnhild som älskar att bada ville cykla ut till badstranden vid Capri och ta ett dopp i havet.
Plötsligt faller hon handlöst
– Vi cyklade i lugnt tempo och jag höll mig en bit bakom Magnhild. I en nedförsbacke ser jag att cykeln börjar vingla över vägen. Plötsligt faller hon handlöst och kraschar med sidan av huvudet i asfalten, berättar Arve.
När han kommer fram till Magnhild pulserar blodet ur ett öppet sår i huvudet. En artär har brustit och blodet fullständigt forsar fram.
– Det enda jag kunde tänka på var att försöka stoppa blodflödet med mina händer. Tiden försvann, det var som om livet rann ut ur henne, berättar Arve.
Lyckligtvis kom en förbipasserande som kunde ringa ambulans, men det var först när helikoptern var på plats som de avgörande insatserna kunde göras.
Förlorade 1,5 liter blod
– De tog in Magnhild i helikoptern och började direkt sy ihop såret i huvudet samtidigt som de gav henne blod. Hon hade förlorat 1,5 liter, berättar Arve.
Arve som inte fick plats i helikoptern och dessutom befann sig i chock fick skjuts av sin son till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där Magnhild vårdades på intensiven.
Efter två dygn på Sahlgrenska flögs Magnhild till Baerum sjukhus utanför Oslo där hon blev kvar i ytterligare åtta dagar. Närmaste tiden efter hemkomsten till villan är även den diffus, men Magnhild har återhämtat sig anmärkningsvärt fort.
– Här sitter jag och tänker att ”detta har inte skett, det är inte möjligt”. Det som märks är att jag ser dåligt på vänster öga och fortfarande är väldigt trött. Men jag börjar bli lite rastlös nu och vill mer än jag klarar av och det är nog att gott tecken, skrattar Magnhild.
Cykelhjälmen gled
Magnhild berättar att hon hade cykelhjälm på sig, men hade dragit åt hakbandet lite slarvigt så när huvudet slog i asfalten gled hjälmen upp och skyddade därför inte hela huvudet.
Varken Magnhild eller Arve vet vad som egentligen orsakade fallet. Eftersom Magnhild inte tog emot sig med händerna när hon föll kan det tyda på att hon på något sätt tappat medvetandet.
– Jag var nog väldigt sliten, även fast jag är van vid högt tempo och att ha mycket omkring mig. Läkarna har inte kunnat ge någon förklaring, kanske vet de mer vid nästa återbesök, säger hon.
Fast egentligen spelar orsaken inte så stor roll för Magnhild och Arve.
– Jag är så gränslöst glad och tacksam över den hjälp jag fick och att jag lever och inte fick allvarligare skador. Det är det enda som betyder något, säger Magnhild.
Ta hand om varandra
Efter olyckan har båda omvärderat vad som är viktigt i livet, att ta hand om varandra, barn och barnbarn. Arve har ett jobb som gör att han kan arbeta hemifrån och har därför kunnat hjälpa Magnhild med mycket som hon inte orkar själv.
Arve tycker själv att han klarat att tackla upplevelsen bra, trots att han inte erbjudits något samtalsstöd eller liknande.
– Men det är klart att det är jobbigt. Filmen går om och om igen i huvudet. Det var så mycket blod.
Text: Bettina Axelsson
Foto och film: Kent Eng
vgrfokus@vgregion.se
Läs också:
Blod i helikopter kan rädda liv – om VGR:s ambulanshelikopter som räddade Magnhild
Kommentarer är stängda.