Jennifer hade en svår barndom utan att hennes mamma Gigi visste om det. När Gigi fick veta, kom skulden över att inte kunnat hjälpa sitt barn. Nu har de tillsammans fått en nystart på vårdcentralen.
– Jag vill ge hopp åt alla andra som kämpar med psykisk ohälsa och som kanske redan försökt få hjälp och inte riktigt hittat rätt. Det är alltid värt att ge det ännu en chans, säger Jennifer Klint, 17.
När Jennifer var ett och ett halvt år skildes hennes föräldrar och hon började bo hos dem varannan vecka, i olika städer. Det var en lösning som fungerade bra till att börja med. Men när Jennifer kom upp i mellanstadieåldern valde hon allt oftare att stanna kvar hos sin pappa.
– Han drack och jag behövde ta hand om honom, säger Jennifer.
Tog en vuxens ansvar
I dag förstår Jennifer att hon haft en tuff uppväxt. Men som liten hade hon inget att jämföra med. Hon trodde det var normalt att ensam gå den långa, farliga vägen till skolan, att se till att det fanns mat hemma, att fixa frukost själv, att hälla ut vin, att samla tomma ölburkar i sopsäckar.
– Hon tog en vuxens ansvar och trodde det var hennes fel. Hon visste inte att alkoholism är en sjukdom och att hon bara var ett litet barn som inte hade någon skuld, säger Gigi Klint.
För att skydda både sin mamma och sin pappa, berättade aldrig Jennifer hur illa det var. Det var inte förrän det kom en orosanmälan till socialen, som Gigi fick reda på hur långt det gått. Det var inte bara situationen i hemmet som var ohållbar – Jennifer var nu deprimerad och hade självmordstankar.
Fick hjälp på vårdcentralen
Jennifer flyttade hem till sin mamma, sin extrapappa och lillasyster när hon gick i nian. Hon hade ångest, var utmattad och irriterad. Förmodligen var hon också undernärd. I början vågade hon inte be om något, för hon var inte van att få något.
– När jag frågade om hon inte ville ha en vinterjacka, sa hon att det inte behövdes. Hon var ju inte van att ta någon plats, säger Gigi.
Gigi kontaktade Södra Torgets vårdcentral, en av de vårdcentraler i VGR som fått tilläggsuppdraget att erbjuda barn och unga behandling för psykisk ohälsa i primärvården. Läs mer om uppdraget här.
Efter en dryg vecka hade Jennifer fått sin första samtalstid. Det första budskapet som möter dem är att nu ska Jennifer må bra och det får ta den tid som behövs.
Föräldern viktig i behandlingen
– Det var helt nytt för mig att det var jag som var i centrum. Jag hade ju alltid varit den som tog hand om andra. Jag hade också gått på BUP när jag bodde hos min pappa och då låg fokus på pappas drickande eller på att mamma och pappa skulle kommunicera bättre, säger Jennifer.
Ändå var hon tveksam först. Skulle hon orka dra hela sin historia igen? Men tryggheten hon kände gjorde att hon tog sats och gjorde det igen. Det har hon inte ångrat i dag.
Även om det i första hand var Jennifer som fick behandling, var även mamma Gigis deltagande viktigt. Hon satt i väntrummet varje gång. Ibland blev hon inkallad i några minuter för att prata och ju längre tiden gick fick hon en alltmer aktiv roll.
– Jag kunde vara ett stöd och hjälpa till att fylla i minnen, men det var också mycket jag fick höra för första gången. Jag fick också hjälp med hur jag kunde hantera situationen hemma. Det har inte alltid varit lätt att hitta rätt balans mellan att backa och att pusha, säger Gigi.
Leva med skulden
De hade också ett stort gemensamt problem att bearbeta – som för Jennifer innebar att förstå att hennes mamma inte fanns där och skyddade henne, och för Gigi att leva med skulden av att inte ha funnits där och skyddat sitt barn.
– Hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle gjort annorlunda, att jag inte förstod hur det var. Nu vill jag jobba i kapp det jag inte gjorde då! säger Gigi.
Terapin varade i ungefär ett år. Sista gången de gick dit var ett gemensamt samtal. När de gick ut därifrån hade de fått med sig verktyg att använda i sin vardag. Som att göra saker de mår bra av och som lugnar. När Gigi ser att Jennifer verkar spänd, kan hon föreslå en promenad bort till hästhagen i närheten, gärna med kameran runt halsen. Jennifer tycker om att fotografera och går också en gymnasieutbildning med estetisk inriktning mot bild och form.
Vågar ta mer plats
När hon flyttade till sin mamma orkade hon ingenting. Nu dansar hon street dance, springer, promenerar, målar, läser, pysslar, lagar mat. Efter skolan vill hon resa till Japan och Skottland, läsa på högskola och utforska världen.
– Tidigare kände jag aldrig att jag hade någon framtid. Nu har jag svårt att bestämma mig för jag vill göra allt! säger Jennifer.
– I dag vågar Jennifer ta mer plats och säga vad hon vill göra. Jag är så överlycklig för att vi fick den här kontakten på vårdcentralen, säger Gigi.
Och det är klart att det finns dagar när det kommer jobbiga tankar kring det som varit.
– Då försöker jag slappna av och ignorera de tankarna. I värsta fall, om jag skulle få ångest, har jag ångestdämpande tabletter att ta till. Men jag behöver dem nästan aldrig längre, säger Jennifer.
Text: Anna-Lena Bjarneberg
vgrfokus@vgregion.se