Hanna gör sällskap med katterna Mayo och Capri och tar en smörgås. Hon är noga med att äta sina mellanmål. Foto: Anna Rehnberg
Hanna gör sällskap med katterna Mayo och Capri och tar en smörgås. Hon är noga med att äta sina mellanmål. Foto: Anna Rehnberg

Hanna Wulff (27) var så sjuk av sina ätstörningar att hon fick hjärtsvikt. Enbart inläggning på sjukhus hjälpte inte. Det var först när hon fick komma till dagvården på sjukhusets nya ätstörningsenhet som det vände.

Tack vare dagvården är jag på väg att bli frisk, säger hon.

Det har bara gått ett halvår sedan Hanna lämnade sjukhuset, men i dag är hon full av framtidstro. Nu vill hon ta igen vad hon missat och använda sin energi till att leva, inte till att svälta.

– Förut gick all min energi till anorexin. Det blev som ett missbruk där jag till och med tolkade komplimanger som förolämpningar. Om någon sa att jag var fin, tänkte jag: ”Va? Ser jag frisk ut?” och straffade mig själv ännu mer. Att må dåligt blev min drog, mitt sätt att hantera när det blev för mycket.

Upptäcker livet

Det är svårt att förstå när man träffar Hanna i dag. Hon berättar om alla sina glädjeämnen som om hon först nu upptäckt dem – att hon börjat plugga till undersköterska för att hon vill jobba i psykiatrin och hjälpa andra, att hon blivit fadder till en liten brorsdotter, att hon tagit kontakt med gamla vänner, att hon kan gå på stan och fika, att hon kan njuta av både mat och samvaro på familjemiddagar.

– Och sådana här dagar när det regnar ute kan jag njuta av att bara vara hemma och mysa med tända ljus och lyssna på musik. Det har jag inte haft ro till förut. Då gick alla mina tankar till att göra av med energin. Alla tankar, hela tiden, varje dag, säger hon.

Ätstörd i vuxen ålder

Hanna blev ordentligt sjuk först i vuxen ålder, men hon kan minnas att hon haft ”ätstörda tankar” sedan hon var 12. Det började med att hon ville äta nyttigare samtidigt som hon tränade hårt – hon har spelat innebandy från 8 års ålder tills hon gick i gymnasiet. Men när en skada satte stopp för innebandykarriären och hon inte kunde träna längre, började hon äta mindre i stället.

– Det var mycket annat som hände i samma veva vilket gjorde att jag trodde jag fick kontroll över situationen genom att inte äta.

Hon blev både beroende av att ha kontroll och av att ljuga för sin omgivning. Till och med när hon hade förstått att hon var sjuk och hade börjat få hjälp, kom lögnerna automatiskt.

Ljög om allt

– Jag ljög för alla. För mina föräldrar, för mina arbetskamrater, för psykologerna i öppenvården. Mest ljög jag för mig själv för jag var helt blind, säger Hanna.

Hon insåg inte att hon höll på att dö. Inte ens när hon fick hjärtsvikt och blev inlagd på sjukhus i tre månader. Hon var så sjuk så hon satt i rullstol. Ändå planerade hon att bara börja om så snart hon kom ut.

– Till slut förstod jag att anorexin inte skulle vara nöjd förrän den vunnit helt och hållet och jag var död. Jag ville verkligen inte dö och jag förstod till slut att jag inte skulle klara av att vända situationen på egen hand, säger Hanna.

Dagvård efter inläggningen

Nästa gång Hanna blev inlagd på sjukhus blev det annorlunda. Hon, som tidigare stängt ute sin familj, berättade nu allt och lät dem ta del av sjukdomen och vården. Hennes bror besökte henne varje dag och spelade Monopol med henne. Hon började skriva dagbok och reflektera över sin sjukdom. Hon åt alla sina måltider och började gå upp i vikt.

När hon var färdigvårdad på avdelningen, kom hon till den nya ätstörningsenheten på Kungälvs sjukhus. Den fungerar som ett mellanting mellan heldygnsvård och öppenvård. Hit kommer patienterna tre gånger i veckan och får behandling i grupp.

– Det var väldigt skönt att få prata med andra i liknande situation. Gruppen betydde jättemycket. Det hjälpte också mig att kunna hjälpa andra! säger Hanna.

Planerar måltider

Den här gången slapp Hanna gå från att vara övervakad dygnet runt till att bli helt lämnad åt sig själv. Hon fick stöd vid måltiderna, hon fick hjälp av en dietist att planera resten av veckans måltider, hon fick vila, prata och skapa.

Efter tolv veckor på ätstörningsenheten blev det dags att klara sig på egen hand. Och det har gått bra. Hon fortsätter att planera sina måltider som hon lärt sig och hon hoppar aldrig över någon måltid.

Vet var hjälpen finns

– Nu tycker jag det är roligt med mat och att testa nya rätter. Det är en ny värld som öppnar sig och jag har inget dåligt samvete. Det är också spännande att se hur jag håller på att få en kvinnligare kropp.

Trots framstegen vågar hon inte riktigt säga att hon är helt frisk, även om hon är på god väg. Men nu vet hon var hjälpen finns om det skulle bli bakslag, något hon tror hon behöver vara vaksam på i många år framåt.

Finns det något du vill säga till andra som är drabbade av ätstörningar?

– Inse att det är ett problem! Det är ingen skam, så våga sök hjälp! Det är inget liv, även om du tror det när du är inne i dina ätstörda tankar. Och när ångesten kommer, ofta i en matsituation, håll dig lugn en stund så lättar det!

Hanna gör sällskap med katterna Mayo och Capri och tar en smörgås. Hon är noga med att äta sina mellanmål. Foto: Anna Rehnberg

Läs också:

Mer och bättre vård för patienter med ätstörningar

Text: Anna-Lena Bjarneberg
vgrfokus@vgregion.se