Eva Lindahl som jobbat på samma arbetsplats i 50 år

När Eva Lindahl som nybliven läkarsekreterare slog sig ned vid sin skrivmaskin på röntgen på Sahlgrenska sjukhuset den 22 december 1969 kunde hon säkert inte föreställa sig att hon skulle vara kvar på samma arbetsplats 50 år senare.

På våning 2 ovanför akutmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset arbetar Eva Lindahl.  Det är ett modernt och ljust arbetsrum med datorer och digital diktering. Tyst och lugnt med bara ett diskret knappande ljud från tangentborden.

För 50 år sedan låg hennes arbetsplats i huvudbyggnaden. Det är lätt att för sitt inre höra det hamrande och ihållande ljudet av skrivmaskinerna och prasslet av de A4- blad som läkarsekreterarna satte i en läsmaskin under de första åren. Eva berättar att det var besvärligt för bladen ville gärna skrynkla sig.

– Och då hörde man ju inte vad doktorn sa. Så man fick hålla på och släta till dem så här – som när man stryker lakan, skrattar hon.

Medicinsk sekreterare

Det hela började med att Eva som ”sjukvårdslotta” under ett studiebesök på ortopeden på Sahlgrenska upptäckte yrket läkarsekreterare.  Ett halvår senare var hon själv utbildad. Idag är hennes titel medicinsk sekreterare och även om arbetsplatsen är densamma är verksamhetens namn numera radiologi. Och teknikutvecklingen har på flera sätt påverkat arbetet.

– Vi hade i uppdrag att förbereda läkarnas ronder. Vi skulle hänga upp de stora röntgenbilderna på ljusskåpen.  Det var tungt, ska du tro. Det är en stor skillnad nu när läkarna får fram bilderna med ett knapptryck på datorn, säger Eva.

Den huvudsakliga uppgiften har dock hela tiden varit att skriva röntgenutlåtanden. Det har gjort Eva Lindahl till en bra lyssnare. Inte sällan finns det en språklig brytning, ofta tänker läkarna samtidigt som de dikterar, glömmer punkter och kommatecken och fortsätter meningen i all oändlighet.  Eller bara vänder sig bort från diktafonen. Då krävs både fantasi och redigering.

Remisser digitalt

– Även om det inte alltid är så tydligt kan jag lista mig till det mesta. Vi ber ofta varandra om hjälp att lyssna för man vågar aldrig skriva om man är osäker även om läkarna ju alltid ska läsa igenom det vi skriver. En enda bokstav kan ändra innebörden väldigt mycket.

Skrivandet har med tiden blivit alltmer specialiserat och många undersökningar har tillkommit som inte fanns i början, som datortomografi, CT och MR med flera. Remisser kommer numera digitalt och inte på papper.  Den största omställningen i jobbet var dock när man gick från skrivmaskin till dator, anser Eva.  Något som underlättade arbetet kolossalt.

TippEx och karbonpapper

– Tidigare skulle vi skriva ett original och två kopior med karbonpapper emellan. Om man skrev fel kunde man ju måla över med TippEx men då fick man göra det på alla kopiorna. Det var krångligt. Sen fick vi elektrisk skrivmaskin. Man kunde radera i maskinen men då tog det inte på kopiorna. Nu blir det mycket mer effektivt med  mallar och standardtexter, ja det är en helt annan sak.

Eva har inte haft några bekymmer med att ta till sig den nya tekniken. ”Jag har lärt mig det jag behöver” konstaterar hon. Däremot undviker hon att sitta vid datorn hemma. Men att få möjlighet att jobba vidare även efter 67 ser hon som ett privilegium. Hon har fått ett bra schema och jobbar ungefär halvtid. Det är brist på medicinska sekreterare och hon känner att hon behövs.

– Dessutom är det en så fin gemenskap här. Vi är ett gott gäng där många har jobbat väldigt länge, uppåt 25 år.

Forskning och framsteg

Men ingen slår förstås Evas 50 år. Har du aldrig haft lust att bryta upp och göra något annat? Eva skakar på huvudet.

– Jag är ingen karriärmänniska. Jag trivs med att göra arbetsuppgifter som jag kan, sedan stänga dörren efter mig och ägna mig åt familjen på fritiden, säger hon och fortsätter:

– Jag har alltid tyckt att arbetet varit nödvändigt och viktigt och med all forskning och alla framsteg som görs på sjukhuset känner jag att jag är en del av något större.

Tal till text

Så även om hon uppskattar sitt hus i Torslanda, där hon kan se båtarna som är på väg in till hamnen och ljuset från Vinga fyr, har hon inga planer på att ge upp jobbet ännu. Nu ska verksamheten snart införa tal till text, vilket innebär att läkarna läser sina diktat rätt in i datorn som omvandlar talet till text.

Eva är lätt skeptisk. Hon tänker på hur ofta hon och hennes kollegor får redigera för att det ska se snyggt ut och bli bra svenska, något som blivit särskilt viktigt nu när patienterna kan begära ut och ta del av sina journaler.

– Kan datorn verkligen tänka så bra att den kan fixa det vi gör? frågar hon sig.

Text: Katarina Hallingberg
vgrfokus@vgregion.se