Sandra (44) tävlade i triathlon – var nära dö i covid-19 - VGRfokus - Dina nyheter från Västra Götalandsregionen

– Jag skulle näst intill göra vad som helst för att slippa den här upplevelsen. Det är den absolut värsta upplevelsen i hela mitt liv.
Våren 2020 förberedde sig Sandra (44) inför ännu en tävling i triathlon. Dagen efter ett hårt träningspass fick hon plötsligt hög feber. Då anande hon inte att hon bara några dagar senare skulle kämpa för sitt liv på IVA på Skaraborgs Sjukhus.

– Första symtomet var direkt hög feber. Någonstans mellan 39 och 41 grader samma dag jag insjuknade. Initialt var det nog ingen som reagerade. Utan jag hade feber och fortsatte jobba hemifrån lite grann. Både måndag och tisdag och onsdag den veckan.

Någon gång på torsdagen så började Sandra tycka att det inte kändes riktigt bra. Då hade det börjat fräsa i lungorna ungefär som när man lägger smör i en stekpanna och hon hostade kraftigt.

Mer död än levande

Dagen efter sökte hon upp vårdcentralen som konstaterade dubbelsidig lunginflammation och skickade hem Sandra med antibiotika.

– Sen vaknade jag på lördag morgon och då kände jag mig nästan mer död än levande, för jag kunde inte röra mig. Jag hade sån andnöd när jag vaknade, så jag fick bara sätta på mig kläderna och åka direkt till sjukhuset helt enkelt.

Sandra blev sjuk 20 april 2020. Hon lades in på Skaraborgs Sjukhus 25 april och började vårdas i respirator på IVA två dagar senare.

– Den konstant höga febern i kombination med andnöden gjorde att det varken gick att få in eller ut luft. Alltså där och då är man ju så sjuk. Alltså så fruktansvärt sjuk, så att man tänker inte så hemskt mycket precis just då. Utan då handlar det mer om att jag orkar inte mer. Det var nog det som jag kände, att man kämpar ju för sitt liv. Det är ju det man gör på en intensivvårdsavdelning. I det läget hade jag inte mer ork. Det kändes som att jag sprang ett maraton som aldrig tog slut. Jag hade sprungit i kanske åtta dagar. Till slut så går det bara inte mer.

Intensivvården

Sandra berättar att det nog inte hade sjunkit in vad hon drabbats av. Någon hade sagt på lördagen att hon testats positivt för Covid-19″.

– Men det fanns inte i min värld att jag skulle hamna på en intensivvårdsavdelning. Det är fortfarande surrealistiskt. Även efteråt. Fast än att jag har varit där. Man är ju så väldigt utsatt och man har ju ingen integritet när man ligger på en intensivvårdsavdelning. Det ena är att vara så väldigt sjuk. Jag har aldrig varit så här sjuk någonsin, eftersom jag näst intill avled av den här sjukdomen. Och sen den andra delen att vara intensivvårdad. Att vara i den miljön som man också delar med andra människor som kämpar för sina liv. Och som man delar med sjukvårdspersonal som sliter stenhårt.

Ensam och utsatt

Sandra berättar att det som sitter kvar mest av upplevelsen är ensamheten när man är så utsatt och när man håller på att dö som hon ju höll på att göra.

– Att man inte har någon kontakt med människor som man bryr sig om. För det är inte så mycket som betyder någonting när man är döende.

Sandra har tre tonårsbarn och dem hade hon ingen kontakt med under tiden på IVA. Hon fick istället förlita sig på sjukvårdspersonalen som fanns runt omkring.

– Det är väl deras ögon jag minns rätt mycket. De står i sina skyddsmunderingar. Det blev jättevarmt där inne. De har förkläden, långbyxor, långärmat, visir, munskydd. Och de står rätt upp och ner i åtta timmar säkerligen. Det är inte mycket paus de får. Och det piper och det larmar. Det händer ju saker hela tiden. Personalen har varit helt fantastisk. Jag har ju mitt liv att tacka dem för. Och när man ligger där och är nedsövd, så hör man faktiskt deras röster och den här handen som klappar på kinden och talar om var man befinner sig. Det känns betryggande.

Snälla ögon

Vissa människor gjorde extra intryck på Sandra under vårdtiden på IVA. När man vårdats på IVA får man komma på återbesök efteråt.

– Då träffade jag några av dem som hade tagit hand om mig och jag har ju bara sett ögonen på dem. Men ögonen tar man inte fel på. Det är väldigt snälla ögon. Och framför allt en tjej. Jag tror hon heter Terese. Som har funnits vid min sida hela tiden. Henne minns jag nästan som en syster. En människa som har funnits där och talat om att ”Du ger fan inte upp! Lägg av nu! Nu kämpar vi lite till!”. Det är precis som att man fäster upp sig vid någon när man är så utsatt och ensam. För det är ju det man är.

Sköterskan såg till att Sandra fick sin mobiltelefon så att hon kunde få se sina barn på bilderna som fanns i den.

– Jag behövde få se mina barn. Och jag hade ingen annan möjlighet än att få se dem på bild på min egen telefon. Man vill inte gå bort och se sjukvårdspersonal.

Kunde varken stå eller gå

Efter perioden på IVA fick Sandra komma till en avdelning. Då kunde hon varken stå eller gå. För att få åka hem behövde hon kunna gå.

– Jag ville ju bara hem och jag är lite envis. Jag brukar tänka på mig själv som en åsna nästan. Så då satte jag mig upp på sängen och så gjorde jag ungefär 60-100 knäböj i timmen. Jag ramlade ju baklänges varje gång, för jag kunde ju inte stå. Jag hade ingen balans. Men så gjorde jag i två dagar. Sen fick jag åka hem. Så jag var nog ganska snabb tror jag.

När Sandra fick åka hem från sjukhuset var det grönt ute vilket det inte var när hon lades in.

– Alla träden hade liksom exploderat. Någon slags känsla av att leva. Det var helt fantastiskt att få komma från sjukhuset och känna att jag lever. Overkligt ska jag säga också.

Delvis förlamad

Den första tiden hemma var Sandra inte sig själv. Ena armen och axeln var förlamad i ett par månader. Hon som är van att springa och träna mycket fick nu ta sina barn eller en väninna under armen och släpa sig runt. Den första tiden handlade bara om fysisk och psykisk återhämtning.

– Man är lite förvirrad efteråt. Man vet inte riktigt vad som är dröm och vad som är verklighet. Saker och ting har flutit ihop. Jag har missat en hel månad i mitt liv. Det var också en märklig känsla att här blev jag sjuk och här kom jag ut. Och så har det hänt så mycket under tiden. Livet fortgår ju fast att man inte finns där.

Sandra bor i Skaraborg och är chef inom en större organisation Det tog nästan fem månader innan hon kunde kliva över tröskeln till sitt jobb.

– Då handlade det om att min hjärntrötthet var tvungen att släppa något. I början har man en hjärntrötthet som är likvärdig den efter en stroke. Man kan inte alfabetet. Vad du än gör, om du plockar in i en diskmaskin så kanske du behöver sova två timmar efteråt. Så det var lite som att starta om hjärnan.

Fundera en gång till

Genom att dela med sig av sin berättelse vill Sandra uppmärksamma att ingen faktiskt vet vem som blir allvarligt sjuk av covid -19 och vem som inte blir det.

– Jag tänker att som drabbad av det här så vet jag hur allvarligt sjuk man blir och så här sjuk vill ingen bli. Så om man överhuvudtaget värderar sitt liv, så borde man fundera en gång till innan man ger sig ut om man är förkyld. Man borde vara försiktig och rädd om sig. Jag har inga underliggande sjukdomar. Jag tränar och mådde hur bra som helst innan.

Läkare har sagt till Sandra att om hon inte varit så vältränad hade hon inte överlevt sjukdomen.

– Man vet inte vem som blir sjuk och vem som klarar sig och inte klarar sig. Det är inte bara gamla människor. De har svårare och tuffare att klara den här sjukdomen. Men när man väl drabbas, så drabbas man ju stenhårt.

Intervju: Jan Nyman
vgrfokus@vgregion.se
Texten är bearbetad från film av VGRfokus