Foto: Anders Cöster och Malin Arnesson

Bortas Josefine Andersson är en av Västra Götalandsregionens kulturstipendiater 2021. Hon är skådespelare, regissör och dramatiker. Tillsammans med Lasse Beischer driver hon sedan 2005 den internationellt erkända clown- och commedia dell’arte-gruppen 1 2 3 Schtunk, där även Dick Karlsson medverkar

Grattis! Hur känns det?

– Superkul! Jag är jätteglad och stolt. Det är ett speciellt läge för hela världen nu, men med tanke på hur kulturbranschen har påverkats så tacksamheten för stipendiet är stor.

Det senaste året har varit tufft för scenkonstnärer. Hur har ditt jobb påverkats?

– Vi har knappt spelat något alls, pandemin har påverkat oss jättemycket. Vi har dragit i alla bromsar som finns. Jag har jobbat på ett LSS-boende med daglig verksamhet och pluggat distanskurser på Mittuniversitetet och Göteborgs universitet. Jag har även regisserat för två andra föreställningar i Göteborg och spelat in musik. Jag släppte min första singel i slutet av maj, I don’t want to go.

”Krocken mellan det roliga och tragiska är väldigt skön”

Med en pappa som spelade amatörteater och en mamma som jobbade bakom scenen, fick Bortas Josefine Andersson kontakt med skådespeleriet tidigt. Hon berättar:

– Jag var på teater första gången när jag var fem år och såg Annie i Stockholm. När ouvertyren drog igång började jag storgråta, den rörde igång något i mig. Jag kan inte förklara vad det är, men jag gråter fortfarande när jag hör ouvertyren till teatrar. Jag stod på scenen första gången när jag var sex år och jag visste redan då att det var vad jag ville, hur klyschigt den än låter.

Hon började på musikalutbildningen på Balettakademin efter gymnasiet, därefter blev nästa steg Teaterhögskolan. Sen 1998 har hon arbetat hon som skådespelerska.

– På teaterhögskolan kom jag i kontakt med clown redan första veckan. Det var som en intensivkurs, kan man säga. Sen gick jag och längtade efter att skådespela som clown hela utbildningen.

Clownen utgår från ett persongalleri med ”typer”, som den snåle eller den rike. Själv är hon väldigt intresserad av de kvinnliga maskerna, att uppfinna nya och utveckla de gamla.

– Jag tycker om clownen som person, allt är verkligen här och nu, i själva mötet. Clownen är naiv och gör misstag. Det är paradoxalt att man målar ansiktet och tar på en lösnäsa som ger distans till den man är, men samtidigt är man sig själv upphöjt i 200. På ett sätt gör näsan att man kommer närmre personen bakom.

”Det som händer på riktigt är inte alltid perfekt”

I Sverige är clownen ofta förknippad med barnteater eller cirkus. I södra Europa finns en annan tradition och scen för ”teaterclownen”. Teaterclownen berättar en längre historia från a till ö, ibland med musik. Även om teatergruppen 123 Schtunk inte gör föreställningar som är inte riktade till barn, är det många familjer kommer och tittar. Bland föreställningarna finns tolkningar av exempelvis Shakespeares tragedier.

– Krocken mellan det roliga och tragiska är väldigt skön. Jag älskar när det är stora svängar mellan att skratta ena stunden och gråta nästa. Clownen vill alltid göra rätt, men det går oftast fel. Det blir mänskligt när man vill göra något rätt, men så går det så fel.

Clownen improviserar stora delar av föreställningen, och varje föreställning blir därför unik.

– Pjäsen som vi har repat in finns där som en grund. Sen använder vi oss av det som händer här och nu. Vi vet att vi ska från a till ö, men vi vet inte riktigt hur vi kommer fram. Ibland gör vi föreställningar som är helt improviserade. Då får vi gå tillbaka till teknik och regler, lyssna efter ljud i salongen – vänta 3 sekunder –agera på det som händer. Man kan jämföra det med improvisationsjazz. Man har grunden, ramarna och kan improvisera men hitta tillbaka inom dem om man tappar bort sig.

123 Schtunk använder sig av en del tekniker, för att inte göra något förhastat och att verkligen lyssna och ta in innan man agerar. Vilka ljud hörs i rummet? Hur reagerar clownen på dem?

– Clownen upprepar sina misstag – om man snubblar eller säger fel, så gör man om det. Först så likt som möjligt, och sen igen och igen och utvecklar det så att det blir något annat. Man blir vän med misstagen. Det är misstagen som gör scenkonsten och livet. Man ska använda sig av sina misstag. För mig var den insikten som att göra en volt i huvudet. Jag som ville ha alla rätt, högsta betyg, aldrig göra fel. Men det som händer på riktigt är inte alltid perfekt.

– Teknikerna vi använder som clowner kan man överföra i det riktiga livet. Man behöver inte vara så snabb och komma med svar innan någon ens har pratat klart, men ändå är det så vi lever. Det är viktigt att ta in och lyssna på vad som sägs. Vi är dåliga på små saker som att se någon i ögonen, att hålla upp dörren för en främling. Att inte göra det är slöseri med medmänsklighet. Jag menar det på djupaste allvar när jag säger att vi behöver det fler clowner i världen.

Text: Kimberly Åkerström
vgrfokus@vgregion.se


Fakta: Västra Götalandsregionens kulturstipendier

Västra Götalandsregionen delar årligen ut 10 st kulturstipendier á 30 000 kr och 15 st arbetsstipendier á 100 000 kr genom kulturnämnden. Kulturnämnden delar även ut Skaraborgsstipendiet till en stipendiat som får 30 000 kr. I år delas ytterligare 30 st kulturstipendier ut med anledning av pandemin, för att stötta kulturarbetare i Västra Götaland.

Stipendierna är ett av kulturnämndens sätt att gynna nyskapande i Västra Götaland och skapa förutsättningar för långsiktigt konstnärligt skapande inom alla genrer. Stipendierna delas ut till yrkesverksamma konstnärer bosatta och verksamma i Västra Götaland. Läs mer här: Kulturstipendium – Västra Götalandsregionen (vgregion.se)

Årets diplom är gjorda av konstnären Christina Roos.