Läkare, undersköterskor och sjuksköterskor som i sitt arbete tar hand om våldtagna kvinnor riskerar att utsättas för ett andrahandstrauma. De får en ny medvetenhet om hur utsatta kvinnor är, och en del kan börja undvika att gå på krogen och åka taxi.
– De kan bli räddare för världen runtomkring, och för män generellt, säger forskaren Lisa Rudolfsson.
Lisa Rudolfsson har intervjuat fyra sjuksköterskor, fyra läkare och fyra undersköterskor som arbetar i den svenska vården och möter våldtagna kvinnor i sitt yrke. Alla tolv intervjuade uttrycker en önskan att ge en så bra vård som möjligt för kvinnorna, och känner att det arbetet är väldigt meningsfullt.
Men de upplever också att det är svårt, särskilt på allmängynekologiska mottagningar där personalen får ta hand om våldtagna kvinnor samtidigt som andra patienter kommer in med akuta blödningar och missfall.
– Väntetiden blir ofta väldigt lång, vilket blir en emotionell stress även för de anställda – de kan inte göra sitt arbete så bra som de kan och vill och som behövs. De beskriver att våldtagna kvinnor faktiskt går därifrån ibland för att de får vänta för länge, säger Lisa Rudolfsson, docent i psykologi vid Göteborgs universitet.
Får en medvetenhet kring våld
Hennes studie visar också att den vårdpersonal som möter våldtagna kvinnor får en helt annan medvetenhet kring hur utsatta kvinnor är, och om det våld som många kvinnor lever med.
– Det är svårt att bära. Personalen vill gärna stötta varandra bättre, men på en stressig akutmottagning finns inte tiden för det goda kollegiala stödet. På sikt är risken att man blir empatitrött, eller kall och avstängd. Många har också en rädsla för det: att de ska se på kvinnan som en brottsplats, att inte se henne som en människa länge.
Att under lång tid möta berättelser om våld och övergrepp gör att det finns risk för skador på de vårdanställda. Upplevelserna på arbetet skapar ett andrahandstrauma hos dem.
– De kan bli räddare för världen runtomkring, för män generellt. De kan undvika att röra sig i vissa miljöer, att vara på vissa platser, vissa av dem går aldrig på offentliga toaletter, på krogen, de åker aldrig taxi. Det finns en medvetenhet om att det här är platser som andra blir utsatta på. På sikt finns risken att de blir utbrända av det.
Svårt att prata med andra
I intervjuerna framkommer också att vårdpersonalen inte känner att de kan prata med någon utanför sjukhuset om det de upplever.
– Det är något med det sexuella våldet som är väldigt skrämmande, och som gör att de inte kan prata om det hemma eller med en kompis. Det är inte riktigt ett samtalsämne som vi har i samhället. Tar man upp det känner man sig som en party pooper. Därför är det också så viktigt med det kollegiala stödet – som sällan hinns med.
Just tid är det vårdpersonalen helst skulle vilja ha mer av: både att få mer tid för varje patient och att själva få mer tid för återhämning och stöttning mellan kolleger.
– De tolv personer som deltog i studien uppskattade verkligen att få sitta i en grupp och prata om det här. Möjligheten till den typen av samtal saknas annars i arbetet, säger Lisa Rudolfsson.
Lagarbete
Däremot är själva omhändertagandet av de våldtagna kvinnorna ofta ett lagarbete för sjukhuspersonalen, något som blev tydligt under intervjuerna:
– Läkare, sjuksköterska och undersköterska har otroligt viktiga roller var för sig. Undersköterskan kanske andas ihop med patienten och håller hennes hand medan läkaren undersöker. De olika professionerna gör olika saker men arbetar ändå gemensamt, det är fint och jätteviktigt. Ingen av dem behöver sitta med allt i sitt eget knä.
Text: Elin Widfeldt
vgrfokus@vgregion.se
Empatitrötthet
Att möta personer som har upplevt våld och trauman utan att alltid ha tid att ge tillräcklig hjälp, kan vara stressande och känslomässigt tärande. Det kan på sikt leda till en form av utbrändhet som ibland kallas empatitrötthet.
LÄS OCKSÅ:
Våldtagna kvinnor poängterar vikten av tid och information i vården