Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Thalia Fergusson var en av de IVA-sjuksköterskor som mobiliserades först under pandemin. Foto: Kent Eng

”De starkaste ögonblicken var när någon vaknade till”

När pandemin härjade som värst var hon mitt i stormens öga, intensivvårdssjuksköterskan Thalia Ferguson. Nu träffar vi henne igen, efter tre år av pandemi. Vad bär hon med sig för minnen och vilka lärdomar har hon gjort? Och hur mår hon i dag?

I juni 2021 träffade VGRfokus en trött Thalia Ferguson. Som specialistsjuksköterska inom IVA hade hon varit en av dem som blev en fast punkt för flera av de över 500 medarbetare som kallades in från andra avdelningar på Sahlgrenska. Hon minns den fina gemenskapen de hade, men också oron och stressen över att mycket kunde gå fel när alla inte hade IVA-kompetens.

– Jag hade vidöppna ögon och försökte fånga upp sådant som höll på att gå fel. Som att apparater kopplades rätt, att patienter vändes på rätt sätt, att läkemedel doserades rätt och så vidare.

Samtidigt fanns inget alternativ – det var också tack vare dessa samlade insatser som det gick att rädda så många liv.

Var med från början

Thalia var en av de IVA-sjuksköterskor som mobiliserades först och bland annat tjänstgjorde i det omtalade tältet utanför Östra sjukhuset, med droppställningar som fick sättas fast med sandsäckar för att golvet lutade, med gamla sängar och omoderna respiratorer. Personalen fick trolla med den utrustning som fanns till hands för att behandla en helt ny sjukdom.

I juni 2021 var den tredje vågen på väg att ebba ut och hennes situation var betydligt lugnare. Hon hade dessutom bestämt sig för att börja jobba 80 procent för att få tid till annat än att bara jobba. Men hennes arbetssituation fortsatte ändå att tära. När hon nästan ett år senare sökte hjälp hos Hälsan och Arbetslivet (VGR:s företagshälsovård), efter tips från kolleger som också sökt och fått hjälp, förstod hon att hon behövde lämna covidvården helt för att orka fortsätta. Flera av hennes gamla kolleger gjorde också samma val och har sökt sig till nya arbetsplatser.

Idag jobbar Thalia på thoraxintensiven (TIVA)* och har gått upp till hundra procent igen.

– Jag har hittat ett arbete där jag orkar. Jag hinner äta lunch, gå på toaletten och ta ett glas vatten. Det är heller inga extrapass eller dubbelpass längre, så jag hinner gå hem och sova.

På TIVA är patienterna kvar i intensivvård i två, tre dagar, oftast med märkbara förbättringar.

På covid-IVA stannade de ofta två, tre veckor, nedsövda och uppkopplade med ”allt”, som respirator, sonder, läkemedelspumpar med mera. Var femte patient dog, men det som gav Thalia energi att fortsätta var de fyra som klarade sig!

– De starkaste ögonblicken var när någon vaknade till. När de tittade på mig med klar blick. Då kunde jag bli så glad i hjärtat att tårarna kom. Eller när jag tittade ut genom glasrutorna och såg en patient komma gående med ett gåbord i korridoren. Han vinkade åt oss och jag kände att ”wow”, det kommer att gå!

Svåra stunder

De svåraste ögonblicken bär hon också med sig. Som när hon en morgon kunnat prata med en patient som vaknat efter en svår natt och kände ett hopp tändas, för att bara några timmar senare se personen gå bort.  Eller de gånger när patienter kunde börja andas själva igen, för att bara någon dag senare återigen sättas i respirator när viruset attackerat kroppen igen.

Så ja, det var mycket som var svårt och slitsamt, men när Thalia ska sammanfatta sin tid i covidvården är det inte den svåra sjukdomen som sticker ut.

– Det är de fantastiska människorna jag fick jobba med. Hur vi slet för att rädda liv och hur vi stöttade varandra när det var som svårast. Flera av dem är mina kolleger idag på thorax-IVA.

Tillsammans vårdar de sina gemensamma minnen, något som också tar sig uttryck i det dagliga arbetet. Som häromdagen när de skulle vända en patient i bukläge, ett standardförfarande med covidpatienterna.

– Vi tittade på varandra i samförstånd och sa att ”det här kan vi”!

Text: Anna-Lena Bjarneberg
vgrfokus@vgregion.se


Fakta

I slutet av mars 2023 lämnar Västra Götalandsregionen den särskilda covid-19-organisation som varit aktiv i över tre år för att hantera pandemin. Med anledning av detta har VGRfokus intervjuat flera företrädare som haft centrala roller under pandemiarbetet.

Läs övriga texter här:

Åtta röster om tre år med pandemin

Tre år med pandemin – röster från stormens öga