För tre år sedan var Sandra Säljö nära att dö i covid. Varje sommar sedan dess åker hon till minst ett nytt land för att vandra upp på det högsta berget där.
– När jag står däruppe på toppen brukar jag tänka ”Här står jag nu och känner att jag lever”. Det är en härlig känsla, säger hon.
Sandra Säljö var extremt vältränad och förberedde sig inför en tävling i triathlon när hon plötsligt insjuknade i hög feber våren 2020. Därefter fick hon kraftig hosta och det kändes som att det fräste i lungorna. När hon också fick andnöd lades hon in på Skaraborgs sjukhus där hon snart hamnade i respirator.
– Från att vara fullt frisk till att vara nästan död på åtta dagar, säger Sandra Säljö.
Innan hon blev sjuk hade hon inte varit särskilt orolig för att få covid-19. Hon tänkte mest på de äldre – som socialchef i en kommun är Sandra Säljö bland annat ansvarig för ett antal äldreboenden, hälso- och sjukvård och hemtjänst. Nu var hon själv plötsligt nära döden.
– Utan vården på Skaraborgs sjukhus hade jag inte levt, det är bara ett krasst konstaterade. Mina lungor var helt kritvita på insidan. Det var bara någon enstaka centimeter på min ena lunga som fungerade, i övrigt saknade de funktion, säger Sandra Säljö.
Tänkte mest på sina barn
Tiden på sjukhuset minns hon mest som ett töcken. När hon låg vaken i respiratorn tänkte hon mest på sina barn, som inte fick besöka henne, och hur livet skulle bli för dem om hon inte längre fanns. Hon tänkte också mycket på vad hon skulle säga till personer i sin närhet om hon bara fick träffa dem.
– Den där chocken som andra som får ett sjukdomsbesked pratar om, den fick jag ta efteråt. Först fick jag vårdas och försöka överleva, sedan fick jag ta hand om mig själv. Men det var en chock i efterhand att inse att jag var så nära att dö. Jag har tre tonårsbarn, och det som har påverkat mig allra mest var att tänka att jag kanske inte skulle få vara med i deras liv längre.
I dag mår Sandra Säljö bra. Det enda fysiska som påminner om sjukdomen är att pulsen rusar okontrollerat ibland, och att hon kan bli trött i huvudet om hon vistas i stimmig miljö, om hon till exempel är i en folksamling. Hon vägrar att låta sig påverkas av det, hon får vila efteråt ifall det behövs.
Sandra Säljö har inte heller funderat särskilt mycket på varför just hon drabbades så hårt av covid-19, eller varit ledsen över det.
– Det skulle inte hjälpa mig att ligga hemma och gråta. Snarare har jag känt en drivkraft framåt – hur ska jag göra för att komma tillbaka igen?
Lång och tuff väg tillbaka
För tillbaka skulle hon, det bestämde hon sig för. Men det har varit en lång och tuff väg dit: när hon kom hem från sjukhuset var hon halvsidesförlamad, och hon var tvungen att lära sig alfabetet på nytt och lära sig gå igen.
– I början kändes det som att jag skulle gå sönder, bara att gå 50 meter gjorde att jag var tvungen att sätta mig ner. Men jag pressade mig i ytterkant det första året. Det spelade ingen roll vilket väder det var, när jag klarade att gå en kilometer tvingade jag mig själv att halvspringa de första 100 metrarna.
Sandra Säljö tror att den hårda träningen är det som gjorde att hon lyckades bli sig själv igen. Ett halvår efter att hon skrevs ut började hon jobba halvtid, och därefter tog det ett drygt år innan hon kunde arbeta heltid. Oavbrutet har hon fortsatt att utmana sig själv fysiskt.
– Jag är en vinnarskalle, jag tycker om att göra det jag gjorde innan. Jag har också varit förbannad, kunde jag springa två mil innan ska jag bannemig springa två mil nu också. För mig var det viktigt att jag hade mitt muskelminne: min kropp mindes känslan av att vara stark och klara av att springa långt, då kunde jag tänka på hur det var.
Känner tacksamhet mot sjukhuspersonalen
I dag känner hon framför allt tacksamhet för att hon har hunnit vara med om vissa händelser i livet, till exempel att hon kunde vara med och begrava sin mamma.
– Hon var svårt sjuk och dog i somras. Att få vara med och ta farväl av henne, och att hon slapp se mig dö, det är jag tacksam över. Jag fick också se min äldste son ta studenten, flytta till Luleå och börja läsa till civilingenjör, jag fick se min mellanson fylla 18 och min dotter fylla 15. Det har betytt väldigt mycket för mig.
Sandra Säljö känner också fortfarande en oerhörd tacksamhet gentemot personalen på Skaraborgs sjukhus, det är något hon vill framhålla:
– Det är en reflektion jag har haft många gånger. Deras arbetssituation under covid – det var vedervärdigt, de hade stridsmundering på sig i många timmar, ändå tog de så otroligt väl hand om oss. De såg och uppmärksammade mig när jag var ledsen eller panikslagen, och försökte hela tiden lugna mig, de klappade mig och höll mig i handen.
Bestiger berg i olika länder
Direkt efter att Sandra Säljö började bli bättre, bestämde hon sig för att varje sommar börja fira att hon lever.
– När jag kom ut ur respiratorn sa jag till min sambo att vi borde bestiga olika länders högsta berg. Bara några månader senare, i augusti, vandrade vi uppför Galdhøpiggen i Norge, 2 500 meter över havet. Det var en jävla strapats.
Sedan dess har de varit uppe på Kebnekaise och därefter på bergstoppar i Albanien, Makedonien och Tjeckien. I år blir det tre länder: Estland, Lettland och Litauen.
– De högsta bergen där är inte så höga, de är faktiskt fjantigt låga, men vi ska upp på dem i alla fall. Och jag vet inte om jag ska säga det, men… jag planerar att vandra uppför Kilimanjaro innan jag fyller 50. Det är inte alla som klarar omställningen vad gäller syre, men så länge kroppen är med mig ska jag i alla fall försöka.
Snällare mot sig själv i dag
Att ha varit nära döden har förändrat Sandra Säljö på några områden. I dag är hon snällare mot sig själv, det är helt okej att missa ett träningspass – till och med två. Hon försöker också vara mer närvarande när hon umgås med familj och vänner.
– Det låter så klyschigt, men om vi kollar på en film tillsammans är jag verkligen där. Om man sitter och fipplar på en telefon signalerar det att det vi gör inte är viktigt – men man vet faktiskt inte när allt det här tar slut. Det är också viktigt för mig att jag har sagt och gjort det jag vill, att jag har sagt till alla i familjen att jag älskar dem, och att jag har sagt förlåt till dem jag har gjort illa.
Och så det sista: hon är nästan aldrig rädd längre.
– Jag var inte så rädd förut heller, men nu är jag näst intill inte rädd för något alls.
Text: Elin Widfeldt
vgrfokus@vgregion.se
Fakta
I slutet av mars 2023 lämnar Västra Götalandsregionen den särskilda covid-19-organisation som varit aktiv i över tre år för att hantera pandemin. Med anledning av detta har VGRfokus intervjuat flera företrädare som haft centrala roller under pandemiarbetet.
Läs övriga texter här: