Överläkare Erik Backhaus på Skas ser tillbaka på tre år med räddade liv, med förluster och med tröttkörd personal. Men också en spännande tid för en infektionsläkare – att få bygga upp en vårdapparat för att klara en pandemi händer nog bara en gång i livet.
Erik Backhaus kommer precis ihåg var han befann sig när han såg den första nyhetsnotisen om viruset i Kina. Det var den 4 januari 2020, många veckor innan vi visste vad som komma skulle.
– Jag var med familjen i Malmö och vi var på väg ut. Men jag blev kvar på hotellrummet och bara läste och läste allt jag kom över i min telefon. Jag anade att detta kunde bli något stort, säger Erik Backhaus.
Förberedde sig
Då visste ingen vidden av smittspridningen, men Erik och hans kolleger var ändå snabba med att förbereda sjukhuset på det värsta. De såg över rutiner, inventerade skyddsutrustning och beställde sjukvårdsmaterial. Snart gjordes också befintliga avdelningar om till covidavdelningar och personal som inte var vana att jobba med infektionssjukvård fick vara beredda att byta arbetsuppgifter och rycka in i covidvården.
– Det var en fantastisk samarbetsanda där många tvingades lämna sin ”comfort zone”. Som när en av ortopederna sa: ”Säg hur många ortopeder du behöver och vad vi kan göra!”
Eller när personalen från en hel avdelning på sjukhuset i Falköping flyttade över till Skövde. För Erik Backhaus visste att personal som är vana att samarbeta med varandra skulle klara påfrestningarna bättre än om han plockat ihop en helt ny avdelning.
Och påfrestningar blev det, så klart. Att både se patienter dö och personalen gå på knäna var tufft.
– När det var som värst, var det ju fruktansvärt med många som dog alldeles för tidigt. Jag kommer alltid att bära med mig vissa livsöden. Som den pigge, nyblivne pensionären som kom in för en rutinoperation och blev smittad på sjukhuset för att så småningom hamna i respirator och sedan dö. Sådana minnen bär vi alla med oss!
Hämtade kraft
Kraften hämtade Erik och hans kolleger från varandra och alla de lyckades rädda. Patienter som de kämpade med i många veckor, där de trots dåliga prognoser ändå till slut lyckades vända utvecklingen.
– Det var en otrolig glädje när vi klarade av att få tillbaka några av de svårast sjuka och att skriva ut dem från avdelningen!
Som mest gick det 80 dagar utan att Erik Backhaus var helt ledig någon dag. Om det inte var fulla dagar på sjukhuset var det alltid något som behövde göras, som avstämningar med kolleger eller webbinarier om det senaste forskningsläget. De lediga timmarna på dygnet levde han hemma med familjen, begränsat men ändå rikt. Att promenera samma slinga i skogen runt knuten varje lördag med sin fru öppnade ögon för naturens gång och världen utanför.
– Jag upptäckte hur samma avsnitt natur förändrades varje vecka. Som när ramslöken stack och senare gick i blom.
Talesperson
Erik Backhaus var en av de läkare i Västra Götaland som ofta också fick uttala sig i medierna, vilket gjorde att han blev något av en lokal kändis. Han fick helt enkelt bli van vid att få frågor om pandemin när han gick till affären.
Med den värsta perioden av pandemin (som det ser ut just nu) i backspegeln tycker Erik att det fanns en bra grundstrategi för hur vården bedrevs. Han berömmer samarbetet kolleger emellan, de korta beslutsvägarna och att de var tidigt ute att förbereda sig. Och inte minst hur personalen ställde upp.
– De har ännu inte kunnat ta ut sin komptid, för de slet otroligt hårt med dubbla jourpass och extrapass. Som chef tycker jag inte riktigt att jag räckt till för att lyssna in alla, framför allt har sådant som inte varit covidrelaterat fått stå tillbaka. Så nu ser fram emot att komma igång med riktiga medarbetarsamtal igen.
Är det något särskilt ögonblick under pandemin som du minns som särskilt positivt?
– Ja, när vi skulle komma igång och vaccinera riskgrupper. Det var ju en fråga om liv och död och det fanns en sådan entusiasm hos personalen. Ingen dos fick gå till spillo, om det var någon över gick vi ut på en avdelning och hittade någon som inte fått sin första spruta.
Är du självkritisk över något moment under pandemin?
– Jag tror vi alltför okritiskt accepterade råden om munskydd. För oss var det helt uppenbart att viruset smittade innan man fick symptom. Därför skulle vi kunnat skydda inneliggande patienter bättre genom att tidigare uppmana personalen att bära munskydd i allt patientnära arbete. Men vi följde de centrala rekommendationerna i stället för att fatta egna beslut.
Text: Anna-Lena Bjarneberg
vgrfokus@vgregion.se
Fakta
I slutet av mars 2023 lämnar Västra Götalandsregionen den särskilda covid-19-organisation som varit aktiv i över tre år för att hantera pandemin. Med anledning av detta har VGRfokus intervjuat flera företrädare som haft centrala roller under pandemiarbetet.
Läs övriga texter här: