När pandemin härjade som värst var de mitt i stormens öga. Nu träffar vi dem igen, efter tre år av pandemi. Vad bär de med sig för minnen och vilka lärdomar har de gjort? Och hur mår de i dag?
Sen starten av pandemin för över tre år sedan har över 27 000 personer vårdats på VGR:s sjukhus med covid-19. Närmare 1800 av dem har intensivvårdats och i medel har varje patient vistats över åtta dygn på sjukhus. Nedan berättar några av personerna bakom siffrorna om sina upplevelser av pandemin.
”Det var en chock i efterhand att inse att jag var så nära att dö”
För tre år sedan var Sandra Säljö nära att dö i covid. Varje sommar sedan dess åker hon till minst ett nytt land för att vandra upp på det högsta berget där.
– När jag står däruppe på toppen brukar jag tänka ”Här står jag nu och känner att jag lever”. Det är en härlig känsla, säger hon.
”De starkaste ögonblicken var när någon vaknade till”
I juni 2021 träffade VGRfokus en trött Thalia Ferguson. Som specialistsjuksköterska inom IVA hade hon varit en av dem som blev en fast punkt för flera av de över 500 medarbetare som kallades in från andra avdelningar på Sahlgrenska. Hon minns den fina gemenskapen de hade, men också oron och stressen över att mycket kunde gå fel när alla inte hade IVA-kompetens.
”Jag minns skräcken i ögonen på medarbetarna bakom deras masker och visir”
För Peter Dahm, överläkare och verksamhetschef för flera IVA-avdelningar, är det personalens insatser och kämpaglöd som etsat sig fast. Han beskriver dem som en ”urkraft” som förenades i en gemensam sak.
– Jag var helt beroende av våra undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter, städpersonal med mera, att de skulle orka!
”Jag kommer alltid att bära med mig vissa livsöden”
Överläkare Erik Backhaus på Skas ser tillbaka på tre år med räddade liv, med förluster och med tröttkörd personal. Men också en spännande tid för en infektionsläkare – att få bygga upp en vårdapparat för att klara en pandemi händer nog bara en gång i livet.