Han började karriären som röntgenbiträde på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, och har sedan gått via Polisen, SÄPO och SKR till Västra Götalandsregionen. Nu har Håkan Sandahl varit regiondirektör i ett år och precis flyttat till Mölndal för att få familjelivet att gå ihop. På jobbet ligger fokus på ekonomin. Målet är att få VGR att jobba mer likartat över hela organisationen.
Den 1 oktober har Håkan Sandahl varit regiondirektör för Västra Götalandsregionen (VGR) i ett år. Tiden har gått fort, tycker han. Det har varit högt tempo och ett stort tryck, större än han förväntat sig.
– Det började direkt. När jag tittade i min kalender såg det ut som att någon hade spelat Tetris och lyckats fylla väldigt väl, men det trillade inte bort några rader som det annars gör, säger Håkan Sandahl.
Ett späckat schema till trots: att vara regiondirektör har mest varit roligt, menar han. Framför allt att träffa alla engagerade medarbetare och få sätta sig in i de olika verksamhetsområdena.
– Det har samtidigt varit den stora utmaningen eftersom det är en så geografiskt spridd region, med verksamheter på över 2 000 platser och inom så många olika områden. Medarbetarna har varit väldigt intresserade av att ge mig en bild av hur de upplever sin arbetsplats, både vad som funkar och vad som inte funkar. För så är det – vi är duktiga på mycket, men vi har också problem. Jag vill gärna få hela bilden. Båda perspektiven är viktiga, för de tillsammans skapar kulturen och förutsättningarna för att jobba.
Skälet till att Håkan Sandahl sökte jobbet var just att han gillar bredden, att regionen ansvarar för områden som påverkar många människors dagliga liv.
– Givetvis har jag fått sätta mig in i hälso- och sjukvårdsfrågor på ett sätt som jag inte har kommit i kontakt med tidigare. Men det är också roligt med allt vi gör inom regional utveckling, den gröna omställningen, elförsörjningen till Västra Götaland, våra fina kulturinstitutioner och hur vi jobbar med infrastrukturfrågorna och kollektivtrafiken. Det bekräftar det som jag tyckte var tilltalande med uppdraget: det är frågor som är viktiga för alla människors vardag.
En ny vardag
Själv har han numera en helt ny vardag. Från att ha haft en övernattningslägenhet i Göteborg och veckopendlat hem till Jönköping på helgerna, flyttade Håkan Sandahl och hans familj till Mölndal efter sommaren. Att bo på olika ställen blev för påfrestande för alla inblandade.
I dag fungerar vardagslogistiken bra, vilket är nödvändigt. Håkan Sandahl och hans fru har tre barn i olika åldrar, ett ska snart ta körkort och ett går på lågstadiet.
– Av den anledningen behöver jag sätta gränser mot jobbet nu, för jag lämnar och hämtar i skolan och på fritids. För mig är det inget nytt, vi har alltid delat på föräldraledigheten och försökt dela på föräldraansvaret. När jag veckopendlade blev det tydligt att vi inte kunde dela på ansvaret på samma sätt, och det tyckte vi inte var en acceptabel lösning utifrån hur vi vill leva vårt liv. Nu blir det bättre. Jag tycker att det är viktigt.
”Det behöver vi verkligen prata om”
På jobbet har året präglats av regionens svåra ekonomiska förutsättningar, som påverkar hela organisationen.
– Det säger sig självt, att när vi får kraftigt ökade kostnader som inte matchas av motsvarande ökning av intäkter, blir det svårt att bedriva verksamheten på samma sätt som tidigare. Det går helt enkelt inte, och då behöver man onekligen fundera över hur man hanterar det.
Bland medarbetarna märker han av en oro kring det ekonomiska läget, men inte hos alla.
– Jag möter också en känsla av att ”det kommer nog ändå lösa sig”, att man inte riktigt tror att det är så illa som vi säger att det är. Det behöver vi verkligen prata med medarbetarna om. Jag tror att det kommer att visa sig att det är ett allvarligt ekonomiskt läge, och det kommer inte gå över lika fort som vi hoppades och trodde från början.
Håkan Sandahl menar att det tuffa läget inte har träffat så hårt än, och inflationen oroar honom. Han tror att VGR måste fortsätta att både försöka få ner utgifterna och föra en dialog med staten om det fortsatta arbetet framåt.
– Jag tror också att vi inom VGR behöver bli bättre på att jobba tillsammans, för att se om vi kan tryckutjämna i systemet.
Spaningar
För trots att det finns många obesvarade frågor kring ekonomin i nuläget – en orolig omvärld bidrar också – har Håkan Sandahl gjort några spaningar under året, identifierat områden där VGR skulle kunna bli mer effektiva. Ett sådant område är att det har uppstått olika arbetssätt i olika delar av regionen.
– Ibland kan det vara bra, för att det ger en rikedom och ett jämförelsematerial – varför lyckas man så väl med en viss typ av operation på ett ställe, eller en viss typ av verksamhet någonstans? Det kan ge inspiration. Men att det är så olika kan också ge svårigheter, och det märker vi nu.
Han ger ett exempel:
– Jag tror att vi har över 200 arbetstidsmodeller i regionen. Det blir väldigt svårt om man ska hjälpas åt, och vara lite mer flexibel.
Håkan Sandahl vill arbeta för ett mer sammanhållet VGR, där det fortfarande ryms många typer av verksamheter men där vissa delar av arbetet utförs mer enhetligt.
Han lyfter fram ett gott exempel: tidigare fördelades uppdrag och pengar till hälso- och sjukvården från fem olika, geografiskt spridda politiska nämnder. Numera är det en nämnd – den operativa hälso- och sjukvårdsnämnden – som fördelar uppdrag och pengar över hela regionen.
– Där har det förut verkligen varit många bäckar små. Små, riktade uppdrag, och ganska begränsat med pengar från varje nämnd. För den mottagande förvaltningen har det inneburit att det har varit svårt att bedriva verksamheten – särskilt om den varit regionövergripande, som till exempel Regionhälsan. Det hoppas jag kan bli enklare nu, när vi får mer av ett helhetsansvar.
Sammanhållen hälso- och sjukvård
Framöver vill Håkan Sandahl se fler exempel på en mer sammanhållen hälso- och sjukvård i Västra Götaland. En del kommer att bli bättre när Millennium införs, ett gemensamt vårdinformationssystem för Västra Götaland som bland annat innebär att det blir enklare för hälso- och sjukvården att samverka kring en patient, även om vården ges på flera ställen.
Men mer måste till: han vill till exempel gärna se en regiongemensam vårdkö och en regiongemensam remissportal, där remissflödena kan styras tydligare. Det skulle vara positivt för VGR, men också för patienterna. För även där tycker Håkan Sandahl att VGR kan utvecklas:
– Jag tycker att vi kan bli bättre på att sätta invånaren i fokus. Vi fastnar ofta i vad som är bra för oss själva, för verksamheten, och tappar bort varför vi gör det här, egentligen. Jag tycker att vi borde fundera mycket mer på vad invånaren eller patienten skulle vilja ha. Det försöker jag jobba mycket med.
Han har varit chef större delen av sitt yrkesliv, men började som vaktmästare och röntgenbiträde på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Sedan blev han polis, eftersom han ”ville jobba med både kropp och hjärna”. Han har varit sexualbrottsutredare, jobbat på polishögskolan och varit jurist på SÄPO, men första tiden var han ordningspolis i centrala Stockholm.
– Det fanns en tjusning i att komma till jobbet och inte exakt veta vad varje dag skulle innehålla. Ibland var det utryckning. Det är en adrenalinkick, för man måste skärpa sig då. Dels kör du fort, och måste vara uppmärksam, men du måste också förbereda dig mentalt på att det är en situation som kan vara farlig eller hotfull, eller bara obehaglig på olika sätt. Den där adrenalinkicken kan jag sakna, den får man inte på något annat sätt.
Från polisen tar han med sig en hel del. Kunskaperna om samtalsmetodik är användbara, de innebär också att han ”inte är rädd för tystnaden”, annat bara finns där automatiskt, till exempel hur blicken läser av trafiken när han kör bil.
– Jag har lärt mig att ta hand om mig själv i olika sammanhang. Ibland när jag går in i ett stort rum eller passerar stora ytor, scannar jag av det, nästan utan att jag tänker på det, för att bedöma om det finns något där som jag behöver förhålla mig till.
Bidra mer
Under det kommande året som regiondirektör tror Håkan Sandahl att han kan bidra mer: han har kommit in i jobbet, förstått förutsättningarna, lärt känna organisationen.
Ett andningshål i kalendern är när han får träffa sina regiondirektörskolleger från alla delar av landet, vilket han gör en gång i månaden.
– Jag har varit chef på alla nivåer, och en iakttagelse är att det blir lite ensammare för varje nivå, för det är ingen annan som sitter med samma ansvar och uppdrag som du. Att träffa de andra regiondirektörerna är ett väldigt bra kollegialt utbyte som jag uppskattar. Det blir också ett sätt för oss att prata om frågor som är viktiga för regionerna: hur ska vi förhålla oss till en utredning från regeringen, hur har man i andra regioner löst olika frågor?
Någon fritid att tala om har han inte, men han hämtar energi hos familjen. I övrigt blir det mest jobb.
– Jag tycker egentligen om att spela innebandy, badminton och squash, sådana aktiviteter. Nu är det en ny miljö och jag har inget innebandygäng här. Så om det är någon som har en plats öppen kan vi återkomma i den frågan. Jag har saknat det litegrann.
Text: Elin Widfeldt
Bild: José Lagunas Vargas
vgrfokus@vgregion.se
Fakta
Håkan Sandahl, regiondirektör Västra Götalandsregionen
Ålder: snart 54 år.
Bor: Mölndal. Åker buss och pendeltåg till jobbet.
Familj: fru och tre barn.
Bakgrund: bland annat ordningspolis på Södermalm och city i Stockholm, kriminalpolis i söderort (Farsta och Skärholmen) där han arbetade med utredningar kring vålds- och sexualbrott mot barn, kriminalinspektör och jurist på SÄPO, biträdande studierektor vid Polishögskolan, länspolismästare Jönköpings län, kommundirektör Ulricehamn, direktör och chef för avdelningen för ekonomi och styrning på SKR (Sveriges kommuner och regioner).
Utbildning: har polisexamen (Polishögskolan), juristexamen, LL.M. (Stockholms universitet) och en examen i teologi, BTh. (Göteborgs universitet).
Håkan Sandahl om…
Omställningen av vården, som ska bli mer nära och mer digital
”Det pratas mycket om omflyttningen från sjukhusvård till primärvård och vårdcentraler, men den nära vården handlar till stor del om att patientens delaktighet ska öka. Där har vi våra digitala hjälpmedel – vi ser att en del appar går jättebra, medan andra inte går lika bra. Då behöver vi hålla i, hålla ut och se till att förbättra, så att det blir bra för invånarna. Den digitala omställningen kommer att ge oss fler möjligheter än vi kanske initialt trodde.”
Att vara föräldraledig
”För mig har det varit naturligt att dela på föräldraledigheten, trots att jag alltid har varit chef medan vi har haft barn. Jag kan inte förstå dem som väljer bort den fantastiska möjligheten att under en tid få vara helt med sina barn. Man lär sig jättemycket om barnen och sig själv, och hur man kan vara trött hela tiden och ändå få livet att gå runt.”
Stängningen av akuten i Lidköping
”Kapaciteten att hantera akuta vårdbesök ryms i den nya akutmottagningen vid Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är en stor investering på 2,4 miljarder som vi tar i bruk nu under hösten. Sett ur ett invånarperspektiv kommer vi att kunna hantera själva vården på ett bättre sätt. Men jag förstår medarbetarnas oro kring sin egen jobbsituation och vardag. I det omställningsarbete vi gör nu handlar det om att förflytta mer vård dit där patienten kan vara delaktig, att till exempel ha mer vård i hemmet.”
Införandet av Millennium
”Vi står inför ett riktigt skifte när det gäller införandet av Millennium. Där kommer olika delar av vården att kunna prata med varandra, vilket kommer att bidra till ett bättre patientfokus och en mer sömlös vård för patienten, men det kommer också att bli ganska stökigt när vi inför det.
Invånaren ska bara känna sig trygg i att det kommer att bli bättre, men för våra medarbetare innebär det här att behöva sluta använda invanda system och arbetssätt, för att vi ska gå över i ett gemensamt system”.
Att ha en liten sällskapshund inom polisen
”Jag har inget machobehov, jag förställer mig inte. När jag jobbade på polishögskolan skaffade vi hund. Det var en cavalier king charles spaniel – en ganska liten, trevlig hund. För mig var rasen väldigt bekant, jag var jätteglad när vi skaffade den. Alla poliselever hade schäfer, rottweiler eller rhodesian ridgeback – stora, farliga hundar. Så kom biträdande studierektorn med sin lilla cavalier. Jag hade henne lös nästan hela tiden, hon var hopplös i koppel.”