Västra Götaland var först i landet med att bilda region – nu är det 25 år sedan det första regionfullmäktigemötet hölls i Vänersborg. VGRfokus har pratat med Christian Jensen, forskaren som under sju år följde bildandet av det som skulle bli Västra Götalandsregionen.
Innan Västra Götalands län bildades var det lite rörigt med gränserna i området: runt Göteborg gick Hallands, Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län ihop. Tre län och fyra landsting, som alla möttes i ett storstadsområde.
– Det där diskuterades under hela efterkrigstiden: borde man inte ändra länsgränserna? Stora investeringar blockerades alltid av alla gränser runt Göteborg, säger Christian Jensen.
Han är docent och lektor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg. Under sju år på 1990-talet följde han processen när Västsverige gick från att vara flera mindre län till att bli ett stort län, och därefter också bilda region.
– Förutom länsgränserna handlade diskussionen mycket om huruvida det är ett statligt uppdrag att driva den regionala samhällsutvecklingen, via tjänstemän på Länsstyrelsen, eller om man ska låta folkvalda politiker göra det.
EU banade väg för regioner
För även om 80–90 procent av regionernas verksamhet i dag består av hälso- och sjukvård, handlade debatten inför Västra Götalandsregionens bildande nästan enbart om näringsliv och regional utveckling: hur en kraftfull region med en stark identitet skulle skapas.
Det gjordes många utredningar om vad en regionbildning skulle innebära, men det hände inte mycket – fram till att svenskarna röstade ja till EU-medlemskap. Då blev det fart på den reform som hade diskuterats i decennier, och frågan om länsgränser i Västsverige blev även en fråga om regioner för hela landet.
– Redan i slutet av 80-talet hade den socialdemokratiska regeringen börjat tala om att utreda förutsättningarna för ett eventuellt EU-medlemskap. I EU talades mycket om ”Regionernas Europa”, och denna utveckling påverkade utredningarna om Västsverige i mycket hög utsträckning.
Riksdagen kunde inte säga nej
Frågan om att införa regioner på hemmaplan sattes i en större kontext och diskussionen spred sig.
– På nationell nivå talade politiker om att ”Vårt system måste matcha EU-systemet, och på lokal nivå har de politiska partierna uttalat en tydlig viljeinriktning”. Regionidén spred sig och fick fäste. Efter det kunde inte riksdagen säga nej, säger Christian Jensen och fortsätter:
– Hade Sverige inte gått med i EU är det inte säkert att regionbildningen hade blivit av. Då hade den här regionidén kanske tappat sitt skimmer.
”Klondike-stämning” i Skåne
Hur kom det då sig att västra Sverige blev först ut med att bilda region? Jo, det visade det sig att även länen i Skåne ville slå ihop sig och gå samma väg, och det uppstod en kapplöpning mellan storstadsområdena.
– I Skåne blev det lite av ”Klondike-stämning” när man byggde Öresundsbron, man tänkte att nu ska vi bygga ihop oss med Köpenhamn i en Öresundsregion. I Stockholm pratades det mycket om Östersjöregionen och närheten till baltländerna, som kändes mer som grannar efter murens fall.
I Västsverige fanns en känsla av att de olika delarna av området måste slå ihop sig och samarbeta för att bli starkare.
– Det blev viss spänning och konkurrens mellan de olika storstadsregionerna. Det var jätteviktigt att formera sig. Här i Västra Götaland ville man först ha med Värmland och Halland, men hallänningarna ville inte det, och de ville inte heller dela på sig.
Diskussioner bakom stängda dörrar
Så småningom sattes formerna för en region, och när allt väl var bestämt gick arbetet ganska fort fram.
– De politiska partierna bildade en förening, Väststyrelsen, som jobbade med att sy ihop regionen rent organisatoriskt: hur ska vi fördela resurser, hur ska vi styra, var ska residensstaden vara? Den lokala förankringen var jätteviktig men också känslig, så diskussionen skedde inför lyckta dörrar.
I september 1998 hölls val till regionen, och i november hölls det första riktiga regionfullmäktigemötet. De kommande fem–sex åren låg fokus på att sätta strukturerna.
– Nu när formen var på plats kom mycket av arbetet att handla om hälso- och sjukvårdens organisering. Mycket handlade om samordning. Frågorna om regional utveckling lyftes in från Länsstyrelsen och allt samlades under visionen om Det goda livet.
Satsningar på infrastruktur
Christian Jensen har fortsatt att följa Västra Götalandsregionen på håll, och så här 25 år efter bildandet kan han blicka tillbaka och se att mycket har hänt, och mycket har blivit gjort. Bland annat har det skett många stora satsningar på infrastruktur.
Han berättar en anekdot från när den interimistiska fullmäktigeförsamlingen träffades för första gången, en kall vinterdag 1997:
– Då berättade en politiker hur svårt han haft med att komma med bil från Göteborg till Vänersborg, och sa – halvt på skämt och halvt på allvar – att en av regionens första uppgifter måste vara att förbättra förbindelserna från Göteborg. Det kan man ju skratta lite åt, men tänk på alla infrastrukturinvesteringar som har gjorts sedan dess på den sträckan, och hur arbetsmarknadsregionen därmed har utvecklats.
Christian Jensen menar att regionen har bildat ett nav att samlas kring, som överbryggar gamla administrativa gränser, och att inflyttningen till kommuner runt Göta Älvdalen har ökat.
Sjukhusområden har samordnats
Samtidigt har de olika sjukhusområdena inom regionen samordnats för att skapa stordriftsfördelar.
– Sådana översyner väcker alltid ont blod. Det där har man brottats med, men mitt intryck är att regionen har hanterat detta på ett ändamålsenligt vis. Omsättningsmässigt har regionen vuxit alla år, det är först nu det kommer bli ekonomiskt ansträngt, men det beror ju på det makroekonomiska omvärldsläget.
I omgångar har det också kommit kritik mot regionen om att ha för mycket administration. Men Christian Jensen menar att stora organisationer, med mångfacetterad verksamhet, måste svara an mot de krav och förväntningar som finns inom en rad områden.
– Om man jobbar med evidensbaserad vård och riktlinjer, då är det naturligt att man jobbar med det centralt, och om man jobbar med hållbarhet behövs samordnande funktioner för det.
Kompetensväxling
I nuläget brottas Västra Götalandsregionen – liksom alla andra regioner och kommuner – med en svår ekonomisk situation. Men den stora utmaningen för VGR på sikt är tillgång på personal, omställningsarbete från sjukhusfokuserad hälso- och sjukvård till en mer nära vård, samt digitalisering, tror Christian Jensen.
– Man har pratat om stora pensionsavgångar och digitalisering länge, men digitala verktyg kan inte helt ersätta resurser i form av personal. Man har sett hur svårt det är att rekrytera och arbetat en hel del med kompetensväxling, att sjuksköterskor till exempel kan ta över vissa uppgifter från läkare. Sådant kommer vi nog att få se mer av.
Kanske behöver arbetsgivare för vissa yrkeskategorier i högre utsträckning jobba med livslångt lärande i framtiden, och erbjuda personalen vidareutbildning och karriärplanering.
– Det blir ett sätt att ta hand om och behålla sin personal, att vara en attraktiv arbetsgivare.
Stärka den civila beredskapen
Christian Jensen tror att erfarenheterna från att jobba med pandemin har stärkt förmågan att jobba under kris, och att de kunskaperna kan behövas framöver. Många offentliga organisationer behöver anpassa sig till det nya omvärldsläget och stärka den civila beredskapen, en fråga som aktualiserades snabbt när Ryssland angrep Ukraina.
– Pandemin gick över i en ny kris den 24 februari förra året. Nu handlar det om totalförsvar och civil beredskap. Och ska man utvidga begreppet civilt försvar kan det även innefatta klimatfrågor, som kanske blir än mer akuta på sikt. Kanske behöver regionerna komplettera med ett nytt ben, vid sidan av hälso- och sjukvård, regional utveckling, kultur och kollektivtrafik: civil beredskap.
Text: Elin Widfeldt
vgrfokus@vgregion.se
VGR:s regionfullmäktige 25 år
- Regionfullmäktige firar 25-årsjubileet måndagen den 23 oktober 2023 i Vänersborg. Det följs av ett ordinarie fullmäktigemöte den 24 oktober.
- Christian Jensens avhandling Maktens språk och språkets makt (2002) handlar om Västra Götalandsregionens bildande. I sin forskning arbetar han mycket med organisationsfrågor.
- Det första ordinarie regionfullmäktigemötet inleddes med en tyst minut för Backabrandens offer.