I höstas fick Magnus Berg veta att han har aggressiv prostatacancer. I motsats till sin pappa har han bestämt sig för att vara helt öppen med sjukdomen och hur den påverkar honom. I en artikelserie i VGRfokus berättar han om sin cancer utifrån olika aspekter. Del ett: att få besked.
PROSTATACANCER // Del 1: Beskedet
Magnus Berg bor mitt i Haga, Göteborg, med utsikt ner över kullersten, kaféer och turister. Fram till för något år sedan arbetade han på Göteborgs universitet, där han var docent i etnologi. I dag är han pensionär och ägnar tid åt barnbarnen, att skriva och spela in barnsånger tillsammans med en kompis, och att heja på IFK Norrköping.
I höstas fick han veta att han har aggressiv prostatacancer.
– Min pappa dog i prostatacancer år 2000, och jag har hela tiden varit öppen för risken att jag själv skulle kunna få det. Det är också någon form av mental förberedelse. Det här kom inte som en blixt från klar himmel, det var mer ”jaha”, säger Magnus Berg.
Hans pappas cancer spred sig mycket i kroppen.
– Han hade sån jävla ångest, han var skräckslagen. Paradoxalt nog har det varit lite bra för mig. Jag har tänkt att om det här händer behöver jag hitta något sätt att parera paniken. Jag vill inte bli offer för samma vrålångest.
Besked i flera steg
För Magnus Berg kom beskedet i olika steg: först att hans PSA-värde hade gått upp mellan två årliga kontroller på vårdcentralen. En läkare sa att det behövde utredas, men att han inte skulle oroa sig – det var nog inget.
Magnus Berg fick göra en biopsi, och fick veta att det var några saker som såg lite misstänkta ut, men att det ”inte behöver vara något”.
– Efter det skulle jag ut och tågluffa med min fru i 17 dagar, och då tänkte jag inte alls på det här. Det var ingen ruelsefull väntan, vi umgicks och hade det bra.
Väl hemma igen blev han kallad till sjukhuset för besked.
– Då sa läkaren: ”Din sitter i högra halvan”. ”Vadå din sitter? Har jag cancer?” undrade jag, och han svarade ”Ja, det är därför vi är här”.
”Inkråmet lever sitt eget liv”
Efter beskedet gick Magnus Berg från Sahlgrenska ut i Änggårdsbergen. Han tog en promenad och funderade på hur han kände sig.
– Jag var inte skräckslagen och hade ingen panik, jag kände mig ledsen. Jag var sur på att jag inte vet vad som pågår inom mig, att inkråmet i kroppen lever sitt eget liv utan att prata med mig. Att jag inte vet, det skapar en känsla av besvikelse.
Ute i Änggårdsbergen var det vackert och fint. Magnus Berg ringde sin fru, ett kort och sakligt samtal där han mest berättade hur det stod till. Sedan ringde han en kompis, som också har haft en del kroppsliga besvär, och hade ett samtal som pendlade mellan det vanliga skämtandet dem mellan och mera allvar.
Dessförinnan hade Magnus Berg också hunnit sms:a sina söner, och när han pratat klart ringde en av dem upp.
– Då brast det plötsligt. Det var något som kom helt oförberett, inifrån kroppen. Jag minns att jag försökte kontrollera mig alldeles lagom, inte vifta bort det. Jag ville inte kasta det på honom, allt det här var ju en chock för honom också. Man kan undra varför jag fick den reaktionen, men det var något med att se hans namn på displayen, det var starkt överväldigande.
Viktigt med stöd från andra
Magnus Berg är i vanliga fall en person som trivs bra på egen hand, han brukar ta sig igenom saker utan stöd från andra. Men i den här nya situationen har han insett att han är lycklig som har en familj runt sig. Efter promenaden i Änggårdsbergen åkte han hem till sin fru.
– Att komma hem till henne var också väldigt starkt, att prata om hur mycket man betyder för varandra, röra varandra, vi bara låg på sängen väldigt länge, grät i omgångar, försökte omfatta detta på något sätt. Det är jävligt bra att ha en fru man tycker om. Det har jag tänkt på: tänk på dem som inte har det.
För Magnus Berg har hans fru varit någon att prata med, någon som är lika engagerad som han i alla möten och besked, någon som har hjälpt honom rent fysiskt nu efter att operationen är gjord.
– Hon har tagit på stödstrumpor, hjälpt till att resa mig upp till stående, fixat med slangen till katetern… Det är djup empati som rör sig i de handlingarna, säger Magnus Berg och fortsätter:
– Det tog tid för mig att fatta att det här drabbar henne så starkt. Hon ville vara med på möten och undersökningar, ”varför vill hon sitta i väntrum?” undrade jag, men sedan insåg jag att det är oerhört mycket som står på spel när det gäller hennes framtid.
Känner sig självupptagen
Att han inte förstod det förrän efter ett tag, är ett uttryck för den självupptagenhet som Magnus Berg tycker har drabbat honom efter sjukdomsbeskedet. Han har haft svårt att tänka utanför sig själv och sina upplevelser.
– Jag fick erbjudande om att prata med en kurator, men jag hade fullt upp med att begripa saker och ting. I stället började jag skriva om det här på Facebook, vilket var viktigt för mig. Det är en bearbetningsform som har fungerat väldigt bra för mig. Att hitta sina egna ord, att vara den som själv utformar berättelsen om det här – inte i samtal med någon annan.
Kopplade sjukdomen till skam
Hans pappa berättade inte särskilt mycket om sin sjukdom, vilket gjorde att resten av familjen kopplade sjukdomen till något slags skam. Det fanns en rädsla för att prata om det.
– Mamma och pappa berättade, men hela tiden lite inlindat. Framför allt när det gäller hans ångest, den sa inte mamma så mycket om. Jag vet inte om de ville skona mig och min syrra, men så vill inte jag ha det. Det här är mitt sätt att hantera det, alla vill inte det och det har jag fullständig respekt för, det viktiga är att man hittar sin egen metod, säger Magnus Berg.
Möts av omtanke
På Facebook har han mött mycket omtanke, många ”hjärtan” och fått en hel del meddelanden.
– Framför allt är det män som själva har haft prostatacancer som har hört av sig, varav en del är sådana som jag knappt känner utanför Facebook. Men också människor som jag känner, och som jag inte visste att de hade prostatacancer, och som berättar ganska ingående. Dessutom är det många som känner någon som har haft prostatacancer, som hör av sig och är uppmuntrande.
Så lägger han till, med sin lite svarta humor:
– De som har dött av prostatacancer har å andra sidan inte hört av sig.
Just nu går Magnus Berg och väntar på ytterligare ett besked. På måndag får han veta om operationen lyckades: är han fri från cancer eller inte?
Text: Elin Widfeldt
Bilder: José Lagunas Vargas
vgrfokus@vgregion.se
I kommande delar får du läsa om hur Magnus Berg har upplevt vården och hur han ser på framtiden.
Prostatacancer är den vanligaste formen av cancer i Sverige. På 1177.se finns information om bland annat vad prostatacancer är, om PSA-test och hur du söker vård om du misstänker att du har prostatacancer.
LÄS OCKSÅ:
- Han skapade en egen metod för att inte drabbas av panik (Del 2)
- Att lämna cancerbesked: ”Jag sätter patienten i en krisreaktion” (Del 3)
- Många män har prostatacancer utan att veta om det – men frågan om testning är komplicerad (Del 4)
- Efter prostatacancern: ”Det tilltalar mig att vara vid liv” (Del 5)
- Ny mötesplats i Göteborg för cancerpatienter och anhöriga