Synpedagogen ger vardagen kontrast och struktur

Det kan handla om små saker som lätt tas för givna. Att få en bit torskfilé serverad på en vit tallrik med ljus bordsduk under kan bli en svår utmaning för någon med nedsatt syn.

Då är ett första steg att jobba med kontraster, förklarar synpedagog Paulina Pärssinen.

– När man har en synnedsättning är det lätt att allt smälter ihop, saker blir svåra att urskilja. Men om man har en mörk tallrik till den vita fisken, bryter det av och kan underlätta. På samma sätt kan man tänka med mycket i köket. Vit filmjölk kan serveras i mörk tallrik, svart kaffe i en mugg med vit insida och så vidare, säger Paulina Pärssinen.

Möter personer med mycket nedsatt syn

Hon är en av 27 synpedagoger på Västra Götalandsregionens fyra syncentraler. Hit kommer patienter som fått remiss från ögonläkare och har så nedsatt syn att det är svårt att läsa med vanliga glasögon, eller har svårigheter att klara vardagslivet och orientera sig på grund av synsvårigheter.

Synpedagogen är den första kontakten patienten har med syncentralen.

– Det allra första vi gör är ett kartläggningssamtal. Där försöker vi få en bild av vad som är svårt för personen att göra. Det kan vara allt från att läsa och skriva eller använda mobilen, till att plocka fram rätt saker ur skåpen. Utifrån det kan vi börja tänka på antingen strategier eller hjälpmedel som kan hjälpa, säger hon.

I ett tidigt skede gör synpedagogen också en läs- och skrivutredning.

– Det är en så pass viktig del av vardagen, och påverkar patientens funktion väldigt mycket. Om du inte kan läsa skyltar, tidningen eller på mobilen så påverkar det din vardag väldigt mycket.

”Spännande med ögon och syn”

Synpedagogen jobbar i team tillsammans med optiker, kurator, tekniker, verkstadsoptiker, hjälpmedelsansvarig och administrativ personal. Ett särskilt barnteam finns, men Paulina Pärssinen jobbar inriktat mot vuxna patienter från 20 år och uppåt.

För att bli synpedagog finns ingen sammanhållen akademisk utbildning. Precis som många kollegor är Paulina Pärssinen arbetsterapeut i grunden, men man kan till exempel även vara fysioterapeut, sjuksköterska eller pedagog.

– Jag jobbade som medicinsk sekreterare på en ögonklinik när jag läste en artikel om en synpedagog, och tänkte att det lät väldigt intressant. Jag har alltid tyckt att det varit spännande med ögon och syn. Jag valde att utbilda mig till arbetsterapeut för att till sist kunna jobba som synpedagog, vilket är bra då man har förskrivningsrätt av hjälpmedel, säger hon.

Ta fram strategier och hjälpmedel till patienter

Synpedagogens uppgift är att kartlägga och, tillsammans med resten av teamet, bedöma vilka strategier eller vilket hjälpmedel som skulle passa bra för varje enskild patient. Medan vissa kan klara sig med mindre åtgärder, så som att tänka på bra belysning och kontraster i köket, kan andra behöva hjälpmedel som förstoringsglas med belysning, en särskild spelare för talböcker eller vit käpp.

För någon som inte klarat av att läsa tidningen på flera år, kan en läskamera som förstorar text öppna en väg tillbaka till läsning. Men, ibland kan det vara en lång process för en patient att landa i att testa ett hjälpmedel.

– Som synpedagog arbetar jag mycket med motiverande samtal. En del patienter kanske har flera funktionsnedsättningar eller sjukdomar och orkar inte ta till sig ytterligare insatser eller hjälpmedel. Det kan också handla om att man behöver tid att acceptera sin synnedsättning, berättar hon.

Ett område som numera är viktigt i arbetet, är användning av digitala enheter. Smarta mobiler och surfplattor kan vara svåra att använda när synen är nedsatt, men på samma gång vara ett bra hjälpmedel.

Paulina Pärssinen har valt att framåt jobba mer specialiserat mot anpassning av just digitala enheter.

– Vi erbjuder hjälp med att gå igenom telefonen till exempel för att anpassa textstorlek, ställa in röststyrning och träna på användning av röstassistens. Som med alla hjälpmedel behöver patienten få tillfälle att träna på att använda det, och det får man tid för här hos oss, säger Paulina Pärssinen.

Text och foto: Karin Eurenius