Människor på spåret leder till förseningar, olyckor och dödsfall. Spårspring är också är ett allvarligt arbetsmiljöproblem för lokförarna. Henrik Bertilsson är en av många lokförare som tvingats uppleva döden på nära håll.
Det var utanför Skepplanda, förra hösten, som lokföraren Henrik Bertilsson drog i nödbromsen. Han körde regionaltåget mot Göteborg och låg i 200 kilometer i timmen. Med den hastigheten blir bromssträckan över en kilometer och kvinnan på spåret hade inte en chans att överleva.
– Det fanns inget jag kunde göra för att förhindra olyckan, säger han.
Just den här olyckan var ett självmord. Suicidfall och människor som genar över tågspåret leder till cirka 100 olyckor med dödlig utgång varje år i Sverige. De senaste åren har antalet spårspring dessutom ökat kraftigt, vilket lett till olyckor och fler förseningar. Förseningarna kostar cirka 80 miljoner varje år och för lokförare är spårspring ett allvarligt arbetsmiljöproblem.
– Vi måste alltid vara beredda på att det kan hända, säger Henrik.
Psykisk påfrestning
Redan i urvalsprocessen till utbildningen för att bli lokförare ingår samtal med psykolog för att säkerställa att man har förutsättningar att klara den psykiska påfrestning det innebär att vara med om en olycka. Sedan följer utbildningar och förberedelser.
– När det hände mig visste jag vad som gällde. Det satt i ryggraden.
Men det går aldrig att förbereda sig helt.
– Pulsen gick rakt upp och allt skedde så fort. Det hördes en rejäl duns och sedan blev det tyst. Jag försökte få ner andningen och tänka lugnt. Jag larmade och sedan var mitt jobb klart.
Blommor och ljus
I vanliga fall har lokföraren säkerhetsansvar på tåget, men direkt efter en olycka tas föraren ur tjänst. Resenärer och övrig personal får invänta en ersättare.
Förutom räddningstjänst och polis kommer även en kamratstödjare till platsen. Det är en kollega som följer med lokföraren tillbaka till sin depå och stämmer av hur han eller hon mår. Behöver lokföraren psykologhjälp finns det. Först efter bedömning av en läkare får lokföraren börja arbeta igen efter olyckan.
– Första gången jag körde förbi platsen var det tungt. Under en lång period låg där blommor och ljus som en påminnelse varje gång jag passerade, säger Henrik.
Han är även skyddsombud och kritisk till att det ibland tar lång tid innan insatser sätts in på platser där det ofta förekommer spårspring. En sådan plats menar han är Alingsås station. Där har man nyligen byggt om på ett sätt som gör att fler väljer att gena över spåren. Genom SJ:s tapp för rapportering meddelar Henrik och hans kollegor var problemet finns.
Viktigt kamratstöd
– Men våra rapporter fastnar ofta i byråkrati, upphandlingar och regler. Det är inte förrän något händer som man reagerar och inför säkerhetsåtgärder.
I dag är det ett och ett halvt år sedan Henrik var med om sin olycka och han tänker sällan på den. För honom gick det ganska fort att komma vidare efteråt. Inte minst på grund av det inofficiella kamratstödet.
– Vi har en bra gemenskap på jobbet och vi kollegor pratar mycket med varandra. Ett samtal i lunchrummet är gratis terapi, säger han.
Text: Åsa Rehnström
vgrfokus@vgregion.se
Artikeln publicerades ursprungligen i Västtrafiks personaltidning Strålkastaren.