Nadja Nordin ville jobba i vården, men blev dränerad av nära patientmöten. När hon sadlade om till obduktionstekniker fick hon ett självständigt ”detektivarbete” – och som en bonus blev hon av med sin rädsla för döden.
Förut kände Nadja Nordin en oro inför döden, och för vad som skulle hända med henne då.
– Nu jobbar jag med döden hela tiden, och allt det har gett mig ro. Jag vet vad som kommer hända. Jag vet att avlidna blir behandlade med respekt och jag ser så tydligt att det är en kropp – att personen inte finns kvar där, säger hon.
Det var för fyra-fem år sedan som Nadja Nordin kände att arbetet som undersköterska inte längre var hållbart för henne. Hon tyckte om vården, men blev dränerad av nära patientmöten. Hon hade svårt att släppa jobbet när hon kom hem.
– Jag ville vara kvar i vården men jobba mer bakom kulisserna. Jag började söka runt och upptäckte patologivärlden. Den tilltalade mig.
Sällan lediga tjänster
Det händer ganska sällan att det finns lediga tjänster som obduktionstekniker. Det finns bara ett tiotal sådana tjänster i hela Västra Götalandsregionen och de flesta stannar länge på sitt jobb.
När Nadja Nordin började arbeta på sterilcentralen fick hon plötsligt fick hon veta att en av obduktionsteknikerna på Södra Älvsborgs sjukhus skulle gå i pension.
– Jag sökte och fick jobbet och påbörjade min utbildning. Den innebär att man blir upplärd i upp till ett år. Sedan har man en examination innan man får jobba självständigt. Jag klarade den efter ett halvår, så det gick fort för mig.
”Ett detektivarbete”
Nadja Nordin har sin arbetsplats i källaren på Södra Älvsborgs sjukhus. Längst upp vid taket i obduktionssalen sitter några fönster där solen lyser in, och känslan därinne är nästan sakral: alldeles lugn och stillsam.
Mitt i rummet står ett bord i rostfritt stål. Här hamnar personer som behöver obduceras, alltså undersökas efter döden. Ofta handlar det om personer som har dött en oklar död, kanske i hemmet. Andra gånger är det patienter som har haft en viss sjukdom, till exempel spridd cancer, där man vill undersöka kroppen för att få veta mer om förloppet.
– Vi öppnar kroppen, tar ut alla organ, mäter och väger och dissekerar. Tillsammans med patologläkaren fastställs sedan en dödsorsak. Det är ett detektivarbete, säger Nadja Nordin.
Studiebesök från polisen
På Södra Älvsborgs sjukhus utförs ungefär 100 obduktioner per år, och varje obduktion tar mellan två och fyra timmar. Det innebär att Nadja Nordin och hennes enda kollega inte obducerar varje dag, utan hinner med mycket annat.
De håller utbildningar och har studiebesök från exempelvis polisen eller från andra avdelningar på sjukhuset. En del tid tillbringar obduktionsteknikerna på patologilabbet, i övrigt är de sysselsatta på bårhuset.
– På en del sjukhus är obduktion och bårhus åtskilda arbetsplatser, men här jobbar vi med både och, säger Nadja Nordin.
Rum för avsked
Bårhuset har totalt ett sjuttiotal kylplatser. En del av dem är reserverade för personer som dör på sjukhuset, andra för de som dör utanför sjukhuset, och dessutom har polisen några särskilda kylplatser för personer som dött en onaturlig död och ska obduceras på rättsmedicin i Göteborg.
Nadja Nordin och hennes kollega har hand om allt som inte är polisärenden.
– Vi lägger dem på en särskild bår, bäddar och lägger en kudde under huvudet. Sedan placerar vi båren i vårt rum för avsked.
”Utan döden finns inget liv”
Rummet för avsked är ett ljust och stillsamt rum där de närstående får ta farväl. Det kan hända att Nadja Nordin och hennes kollega håller i avskeden, men i första hand är det en begravningsentreprenör eller en representant för sjukhuskyrkan som gör det.
– Det är olika hur mycket människor vill vara med när deras närstående har avlidit. Ibland har vi avlidna som tillhör religioner eller kulturer där de närstående vill tvätta kroppen och ta hand om den själva, och det är många i Sverige inte vana vid. Vi har lämnat över döden till vårdpersonal och stängt den dörren. Jag tror att det gör oss rädda för döden. Egentligen är den ju så naturlig: utan döden finns det inget liv, utan mörkret finns det inget ljus. De hör ihop.
Bårhus och obduktionssalar är ganska vanliga spelplatser i deckare och kriminalfilmer. Nadja Nordin tycker om att titta på sådant, men känner ofta att populärkulturen inte ger en rättvis bild av hur allt går till.
– Ofta är personerna helt fel klädda. De kan till exempel äta och dricka i obduktionssalen och det skulle aldrig hända på riktigt. Jag kan också känna att de inte alltid behandlar kropparna med den respekt som vi har i verkligheten. Obduktion ska inte vara något blodigt eller söligt – det ska vara rent och värdigt. Vi gör fina snitt, vi syr ihop kropparna så fint vi kan. En kollega till mig sa en gång att han behandlar de avlidna som att de sover. Det bär jag med mig varje dag.
Varför är det så viktigt?
– Det handlar om respekt för sin medmänniska. Vi ska alla vandra den vägen och för mig känns det skönt att veta att även jag kommer bli bemött med respekt. Vi ska bara göra det nödvändigaste, i övrigt ska vi låta de avlidna vila i frid.
Bidrar till ett avslut
På de fyra år som har gått sedan Nadja Nordin började sitt arbete på bårhuset har hon mött många sorgliga livsöden. Människor som har dött ensamma och legat länge innan de har hittats, föräldrar som dör ifrån sina barn, barn som dör alldeles för tidigt.
– Det är viktigt för mig att inte gå in i känslor och tankar kring de avlidna, på vem de var innan de hamnade här. Gör jag det kan jag inte utgöra mitt jobb. Det tar ändå på en att vara kring döden hela tiden. Men de bästa dagarna på jobbet är när jag har utfört en obduktion där dödsorsaken från början var oklar, och där jag bidragit till att de närstående får en tydlig dödsorsak, ett avslut. Då känner jag att jag har gjort något meningsfullt.
Text: Maja Larsson
Bilder: José Lagunas Vargas
E-post: vgrfokus@vgregion.se
Om allmänna handlingar – tänk på detta när du kontaktar VGRfokus!
Fotnot: Bårhus och obduktionsavdelningen vid SÄS är organisatoriskt knutna till Sahlgrenska Universitetssjukhuset Klinisk patologi.
FLER ARTIKLAR OM DÖDEN: