Idag är det internationella sjuksköterskedagen – en dag för att uppmärksamma sjuksköterskor och deras arbete. Evelina Lystrand har sin egen väg in i yrket. När hon var elva år gammal diagnostiserades hon med skelettcancer. Idag arbetar hon som sjuksköterska på Drottning Silvias barnsjukhus, samma plats där hon själv vårdades som barn.
– Min egen sjukdomshistoria har påverkat mitt yrkesval, säger hon.
Det har gått snart 20 år sedan Evelina Lystrand insjuknade i osteosarkom, en form av skelettcancer som främst drabbar unga i den mest intensiva tillväxtperioden. Allt började med värk i benet som snabbt övergick i en smärta så stark att hon inte kunde sova. Efter ett besök på vårdcentralen gick det snabbt: röntgen, vävnadsprov och sedan beskedet.
– Jag fick diagnosen där borta, säger Evelina och pekar mot Barncanceravdelningen på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.
Minnesbilden är tydlig.
– Vi satt i en röd soffa när läkaren sade att jag hade cancer. Mina föräldrar började gråta och jag förstod inte varför. Jag visste ju inte vad cancer var.
Jobbar på kirurgavdelningen
Vi sitter i ljusgården i den nybyggda delen av sjukhuset, omgivna av gigantiska träpaneler, planteringar och en glasfasad. Hon gör en avstickare och berättar om sitt jobb. Sedan 2019 är barnsjukhuset hennes arbetsplats. Här arbetar hon på kirurgavdelningen och vårdar barn och unga före och efter operationer, ett arbete som spänner över många områden.
– En del barn kommer för planerade ingrepp, till exempel för att åtgärda medfödda kroppsliga avvikelser. Andra opereras efter olyckor. Även barn med cancersjukdomar behandlas här, men cancer är inte den vanligaste orsaken till de operationer som utförs.
Att arbeta med barn var inget hon hade bestämt sig för från början utan var något som mognade under utbildningens gång. Hon uppskattar tempot, variationen och att möta barn på deras egna villkor.
– Barn har kvar den där naturliga viljan att leka och göra saker. I rehabiliteringen märks det hur leken hjälper dem att komma igång, även om man måste hitta just det som fungerar för varje barn. Ibland tror man att såpbubblor ska vara det bästa som finns, och så är det något helt annat som fångar barnet. Det är den utmaningen som gör arbetet så roligt.
Förstod att läget var allvarligt
Vi backar till december 2006 och till beskedet som blev början på en flera år lång period med behandlingar och sjukhusvistelser. Evelina säger att hon hade tur att allt gick så snabbt, och att hon trots sin unga ålder förstod att hon drabbats av något allvarligt och att hon fick en känsla av obehag.
– När läkaren sade att jag skulle tappa håret förstod jag att det var allvarligt. Jag började gråta, men jag förstod inte hur det hängde ihop – varför jag skulle tappa håret när jag hade ont i benet? Jag minns att min mamma reagerade på hur läkaren uttryckte sig och tyckte att det var okänsligt. Men det gjorde också att jag förstod att det var allvarligt.
Behandlingarna började omedelbart. Cellgifter följdes av fler cellgifter. Mellan kurerna drabbades hon av infektioner och låg inne långa perioder. På våren 2007 opererades hon. En blodpropp i benet gjorde att hon fick stanna på sjukhuset i flera månader. Därefter följde ytterligare cellgiftsbehandlingar. Hon svarade bra, och på sensommaren 2007 var hon färdigbehandlad.
Vad tänkte du under tiden du var sjuk? Var du rädd?
– När jag förstod att det var allvarligt kunde jag ibland känna rädsla för att dö. Men sedan jag blev frisk har jag aldrig oroat mig för att cancern ska komma tillbaka. Det är svårt att förklara, men jag har känt att cancern är färdig med mig.
Drabbades av återkommande infektioner
Trots att hon var färdigbehandlad kunde hon inte återgå till ett vanligt liv. Sjukhusvistelserna fortsatte. En del av skelettet i benet hade opererats bort och ersatts med en metallbit som orsakade återkommande infektioner.
– Benet svullnade upp och då fick jag åka in till sjukhuset för antibiotika. Varje gång fick jag stanna i flera veckor. Så höll det på i fyra år – in och ut på sjukhus. Till slut sade min läkare att jag behövde välja mellan att steloperera benet eller amputera det och få en protes.
För Evelina var valet enkelt.
– Jag tyckte läkaren var dum som ens frågade, haha. Om jag stelopererade benet skulle jag visserligen få behålla det, men jag skulle inte kunna böja det. Och jag ville ju lära mig cykla igen och vara rörlig. Jag fick några dagar att fundera, men jag hade redan bestämt mig för amputation.
Drömmen om att bli sjuksköterska stärktes
Drömmen om att bli sjuksköterska fanns redan innan hon blev sjuk. De långa vårdperioderna förstärkte den. När hon låg inne iakttog hon vårdpersonalens arbete och betygsatte dem i smyg.
– Jag hade ju mina favoriter, haha. När man ligger inne så länge lär man känna personalen, och sjukhuset blir som ett andra hem. Vissa kunde jag tycka var för hårda eller hade dåligt tålamod. ”Så där ska jag inte göra” eller ”så där ska jag inte bli”, kunde jag tänka.
Efter gymnasiet utbildade sig Evelina till sjuksköterska. Hon arbetade ett år på en medicinavdelning för vuxna innan hon började på barnsjukhuset. De långa sjukhusvistelserna hade satt spår, och i tonåren kunde hon få panikkänslor bara av att tänka på barnsjukhuset eller åka förbi avfarten.
Bearbetade genom besök på avdelningen
– Jag kände att det var ett problem. Cancern hade hindrat mig så mycket. Jag hade missat skolan, kompisar och en normal tonårstid. Det skulle inte få stoppa mig mer. Så när jag gick på gymnasiet ordnade vi så att jag fick komma hit en dag, se mig omkring och träffa läkare och sjuksköterskor som behandlat mig. Det var en slags bearbetning och jag kände: ”Ni har ingen makt över mig längre.” Det var avgörande för att jag skulle våga söka mig hit. Men det kändes ändå konstigt när jag var här på anställningsintervju och kände dofterna och gick i de gamla korridorerna. Nu har jag kommit över det.
Hur var det att börja arbeta med dem som vårdade dig?
– Det var speciellt att träffa dem och jobba ihop. Jag hade skrivit brev till dem tidigare och berättat om mitt liv. Men det är en speciell relation, som en tyst överenskommelse. De har sett mig må som allra sämst och min utveckling till den jag är idag. Det är magiskt. Jag kan liksom se mitt liv genom deras ögon och känna mig stolt över hur långt jag har kommit.
Evelina är amputerad från knät och ner
Evelina är amputerad från knäet och neråt och har protes. Det har fungerat bättre än hon hade vågat hoppas och protesen har inte varit ett hinder när hon sökt jobb. Protesen gör att hon haltar, vilket avslöjar att hon har en egen sjukdomshistoria. Om någon patient frågar berättar hon, men hon tar aldrig upp det själv.
– Det handlar om barnen och föräldrarna och deras upplevelser, inte om mig. Om jag berättade om min egen resa skulle det vara som att ta ifrån dem deras känslor. Då skulle jag ha misslyckats som sjuksköterska. Men om någon frågar så berättar jag som det är.
Har din sjukdomsbakgrund påverkat dig som sjuksköterska?
– Jag kan känna igen mig i barnen och deras familjer. Till exempel kan jag förstå behovet av egentid. Sjuka barn och deras familjer har väldigt lite egentid, det tror jag inte att vi som vårdpersonal alltid tänker på. Och jag har varit sövd 60 gånger och kan förstå hur barn känner inför det, även om jag så klart inte kan förstå fullt ut vad de går igenom.
Mötet med människor
Hon återkommer till vad som gör arbetet meningsfullt.
– Det är mötet med familjerna och att få mötas i det mellanmänskliga. Och när ett barn har legat helt still i sin säng för att det är rädd eller har ont, och man en vecka senare ser samma barn springa i korridoren, skratta och vilja leka karate med oss. Att få vara med om den utvecklingen ger så himla mycket.
Text: Mathias Pernheim, Foto: José Lagnunas Vargas
E-post: vgrfokus@vgregion.se
Om allmänna handlingar – tänk på detta när du kontaktar VGRfokus
Cancerfri sedan 2007
Namn: Evelina Lystrand
Ålder: 30
Gör: Sjuksköterska på kirurgavdelningen på Drottning Silvias barnsjukhus.
Familj: Gift med John. Mamma, pappa och tre systrar.
Bor: I centrala Göteborg. Uppvuxen i Varberg .
Intressen: Allt som har med kreativitet att göra – pussla, virka och måla.
Sjukdomshistoria: Insjuknade i osteosarkom som elvaåring. Vårdades i långa perioder på Drottning Silvias barnsjukhus. Har amputerat vänster ben från knäet och neråt och har protes. Cancerfri sedan 2007.