Kunskapen om melaninrik hud är låg bland svenska hudläkare, vilket kan leda till fördröjd diagnos och behandling. ST-läkaren Inès Naouar ville göra något åt det, och tillbringade fem veckor på ett universitetssjukhus i Rwanda för att lära sig mer. Drömmen är att bli subspecialist – och bidra till en jämlik vård.
– Efter en tid som ST-läkare förstod jag att det fanns kunskapsluckor på kliniken när det gällde melaninrik hud. Vi är väldigt bra på det vi gör, men när det gäller mörkhyade personer kan diagnostiken ta längre tid, vilket i sin tur kan göra att behandlingen dröjer. Det är orättvist, säger Inès Naouar.
Vad beror det på?
– Vi träffar inte så många patienter med melaninrik hud, även om de blir fler och fler. Detta gör att vi inte vet lika mycket om hur olika tillstånd yttrar sig på annan hud än ljus. De mest kända böckerna om dermatologi baseras på ljus hud, till exempel.
Du bestämde dig för att göra något åt det här.
– Ja, när jag hade gjort halva min ST åkte jag till Rwanda för att lära mig mer om melaninrik hud. Jag var där i fem veckor i somras för att randa mig på universitetssjukhuset och på militärsjukhuset i huvudstaden Kigali.
Fick stipendium
Att få kontakt med ett sjukhus var inte helt lätt. Inès Naouar gick på en kvällsföreläsning med Sahlgrenska International Care där de berättade om möjligheten att arbeta i andra länder. Tyvärr hade de inte avtal med något sjukhus i Afrika, så Inès Naouar letade upp sjukhuset själv. Men hon fick ett stipendium från Sahlgrenska International Care som täckte boende och flyg.
Många sjukhus svarade inte ens på mina mejl, andra hade inga webbsidor. Men sjukhuset i Kigali svarade. Det var väldigt välorganiserat och jag hade det jättebra där. Jag hade gärna varit där ännu längre.
Vad gjorde du under dina fem veckor?
– Jag träffade massor av patienter. Flödet på sjukhuset var stort – de har mycket mindre journalföring och hinner träffa fler patienter. Kliniken hade bara två rum, och det fanns ingen uppdelning mellan venereologi och dermatologi, så jag fick verkligen se allt. Jag hade en underbar handledare som dessutom var hudpatolog. Henne lärde jag mig mycket av.
Vad lärde du dig i Rwanda?
– Jag fick verkligen se alla möjliga tillstånd. Psoriasis, cancer, skabb, syfilis… Jag pratar franska, vilket många av patienterna också gjorde, så det var lätt att få kontakt. Jag bad patienterna om tillstånd att få fotografera deras hud och hade med mig samtyckesblanketter. Totalt tog jag över 300 bilder som redan är till stor hjälp. Eksem, till exempel, är något vi ser här på hudkliniken varje dag. Men det ser väldigt olika ut på ljus och mörk hud, och om man inte vet det är diagnostiken svår. Jag fick också se komplikationer som vi nästan aldrig ser i Sverige, eftersom vi söker vård mycket snabbare här. Ett exempel är HIV-komplikationer i huden.
Ett fantastiskt jobb
Förutom det medicinska var det såklart också lärorikt att se hur de arbetade i Rwanda. De hade mindre av allt: bedövning, kompresser, journalföring – men de gjorde ett fantastiskt jobb.
– En sak de gjorde, och som jag verkligen uppskattade, var att hudläkarna varje fredag samlades för att titta på biopsier i mikroskop. Det var superspännande att få se hur sjukdomarna faktiskt ser ut i huden.
Hur sprider du din nya kunskap?
– Alla på kliniken vet att jag har varit i Rwanda och randat mig, och redan nu får jag många frågor från kollegor som vill att jag tittar på patienter. Jag har föreläst på konferensen DVSS för sjuksköterskor, och ska föreläsa för både sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och övrig personal på hudkliniken här på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Dessutom har jag pratat med den som leder hudkursen på läkarutbildningen om att föreläsa om melaninrik hud. Det är faktiskt efterfrågat bland studenterna.
Känner du dig klar nu, eller kommer du fortsätta ditt arbete på något sätt?
– Nej, detta är bara början! Utöver mina andra intressen för hud skulle jag vilja bli “subspecialist” även på melaninrik hud. Det finns en läkare i Stockholm som är det, men jag är säker på att det behövs flera. I framtiden skulle jag vilja forska om melaninrik hud, gärna tillsammans med sjukhuset i Rwanda eller andra länder i Afrika. Något jag inte tänkt på tidigare, men förstod när jag var där, är att även de afrikanska läkarna bara lär sig om vit hud under sin utbildning. Även deras läroböcker fokuserar på ljus hud – som de nästan aldrig ser.