För tre år sedan inleddes den ryska invasionen av Ukraina. En dryg vecka senare bestämde sig Nataliia Ulianyk för att försöka ta ett tåg ut ur landet tillsammans med sina två döttrar. Till den yngsta sa hon att de skulle på en liten semesterresa, men utan pappa. I dag jobbar Nataliia Ulianyk med administration på mammografiavdelningen på Uddevalla sjukhus och yngsta dottern pratar svenska som en infödd.
Det är tidig morgon den 24 februari 2022 när Nataliia Ulianyk plötsligt hör explosioner och militärplan utanför lägenheten i Poltava, där hon då bodde med sin man och sina två döttrar. De sätter på tv:n och förstår att Ukraina är under attack.
– Den dagen stannade alla hemma – våra barn gick inte till skolan och vi gick inte till jobbet, säger Nataliia Ulianyk.
Det blev snart uppenbart att Ryssland hade inlett en fullskalig invasion av landet och Nataliia Ulianyk kände sig orolig för sina döttrar, då 5 och 15 år gamla. Tillvaron kändes inte längre trygg.
Samtidigt visste hon inte om hon skulle våga resa iväg ensam med dem, och inte heller vart de i så fall skulle ta vägen. Men efter drygt en vecka pratade hon med en väninna och därefter gick det snabbt.
– Hon skulle åka till Polen, och då sa jag att vi kanske skulle kunna åka tillsammans, för det är nog lite lättare. Min väninna var gravid och hade barn i samma ålder som min yngsta dotter. Vi pratade om det en kväll, och på morgonen nästa dag bestämde vi oss.
Svårt att komma på ett tåg
På bara ett par timmar packade Nataliia Ulianyk det mest nödvändiga för sig och döttrarna i en väska. Eftersom många ville lämna Ukraina samtidigt var det svårt att komma på ett tåg, men till slut lyckades de ta sig till Lviv i västra Ukraina. Där fick de stå i kö i många timmar för att försöka komma vidare.
– Det var en minusgrad och vi väntade utomhus, och jag kände att om vi inte kommer med ett tåg den dagen vill jag åka tillbaka hem i stället. Men på kvällen lyckades vi komma med ett tåg och åkte nästan hela natten.
Eftersom Nataliia Ulianyks man har två kusiner i Sverige hade hon bestämt sig för att ta sig hit. Och hit kom de – närmare bestämt till Lysekil, där Migrationsverket placerade dem.
Mötts av värme
I Lysekil har de mötts av värme och hjälpsamma människor, berättar Nataliia Ulianyk. Både hon och andra som kom samtidigt fick hjälp med kläder, leksaker, möbler och köksgeråd.
– På bara två dygn samlade de ihop mycket kläder och andra saker som vi behövde. De förberedde också några lägenheter för oss och när vi kom dit kändes det lite tryggare. Det är fantastisk natur i Lysekil, vi åkte från kaos och kom till solen och havet. Det var som att komma till en annan värld.
Men det var ändå fortsatt tufft: äldsta dottern ville egentligen inte lämna Ukraina, hon hade mycket vänner där och siktet inställt på en utbildning.
– Med den lilla var det också svårt. Vi reste ju utan deras pappa, och jag sa hela tiden att ”han kommer sen. Vi ska bara åka på en liten resa, på semester, utan honom”. Men att lära sig språket har varit lättast för henne. Alla svenskar säger att hon pratar precis som svenska barn.
Svårast i början
Även Nataliia Ulianyk pratar i dag bra svenska, och sedan hennes man tagit sig hit är familjen återförenad. Numera trivs de alla i Sverige.
– De första sex månaderna var kanske de svåraste, det var svårt för mig att anpassa mig och svårt för barnen, och allt var nytt. Men – man säger att tiden läker, och kanske gjorde den det.
Samtidigt har Nataliia Ulianyk kvar många vänner, och sin pappa och bror med familj, i Ukraina. De hörs ofta.
– Men jag försöker att inte läsa för mycket nyheter, för det hjälper inte mig att gå framåt – jag blir bara deprimerad. I början läste jag allt, men inte nu.
Svåra omständigheter
En del vänner, som har stridit i det militära, lever inte längre. De som finns kvar i staden försöker kämpa på, trots svåra omständigheter. Det kan till exempel tjuta av sirener en hel dag.
– De anpassar sig till situationen, barnen också. Kanske gör man det om det alltid är så? säger Nataliia Ulianyk och fortsätter:
– Det är inte alltid det finns el – det kan finnas el i två timmar, sedan kommer två timmar utan el. Min pappa bor i en liten by och som det är nu är det bättre att bo i en storstad. Vi har sagt många gånger att han kan komma till oss, men han vill inte lämna sitt hus. Och min bror får inte lämna landet.
Vågar inte hälsa på
Själv är Nataliia Ulianyk glad att hon fattade beslutet att lämna Ukraina.
– Det senaste året har det skjutits många raketer mot Poltava och barn kan inte gå i skolan som vanligt. De studerar online eller så sitter de i förrådet under skolan – där kan de få sitta hela dagen och försöka studera. Jag vill inte ha det så för mina barn.
Hon har tänkt åka och hälsa på hemma i Poltava, men de planerna grusades för bara några veckor sedan.
– Den 1 februari kom en stor raket till området där jag bodde, den landade bara 500 meter från vårt hus. Ett halvt hus försvann, och många runt hus omkring står nu utan fönster. Och så klart – många döda. Bara en dag tidigare sa jag till en kollega att jag kanske ska försöka åka hem i sommar och träffa min pappa och mina vänner, men efter att det här hände kände jag nej, det vill jag inte nu, jag vågar inte.
Läser svenska och arbetar
I Poltava jobbade Nataliia Ulianyk som ekonom på ett litet företag. Här i Sverige har hon fått en så kallad ViA-tjänst, där hon läser svenska samtidigt som hon jobbar på mammografiavdelningen på Uddevalla sjukhus, inom NU-sjukvården.
Där arbetar hon med administration – skriver remisser, hjälper sekreterarna, jobbar i Excel, och svarar i telefon när patienter vill boka eller boka om en tid. Hon har varit där i nästan två år och kan vara kvar ytterligare ett år.
– Efter det vill jag läsa en kompletterande kurs på universitetet, för att sedan söka jobb som ekonom eller ekonomiassistent.
”Ukraina har förändrats”
Men att planera för framtiden är svårt. Familjen har nyligen fått uppehållstillstånd fram till nästa år, men sedan vet de inte vad som händer.
– Jag kan inte föreställa mig att mina barn ska lämna allt som de har här – vänner och skola – och åka hem, säger Nataliia Ulianyk och fortsätter:
– Ukraina har också förändrats och det är inte samma samhälle som det var. Det finns en stress där, och det påverkar många. Och även om kriget slutar kan det vara farligt att åka dit.
”Makt och pengar påverkar”
Kriget borde ha slutat mycket tidigare, säger Nataliia Ulianyk innan hon snabbt lägger till: det borde aldrig ha börjat.
– Det är mycket makt och pengar som påverkar, vi kan bara hoppas att det slutar snart.
Mitt i ovissheten känner hon en väldig tacksamhet gentemot Sverige:
– Både för all hjälp och för möjligheten att få vara här och kunna undvika de saker som finns i mitt hemland. Jag är också mycket tacksam för mina kollegor som alltid hjälper mig, med språket och med allt annat. De är snälla.
Text: Elin Widfeldt
Bilder: Kent Eng
vgrfokus@vgregion.se
LÄS OCKSÅ: Tre år sedan invasionen – hon hjälper ukrainare på flykt och på plats