Hur orkar man arbeta på en avdelning där ungefär 14 patienter dör varje månad? För Agneta Blomqvist och Nathalie De Santis är svaret enkelt: genom att ha fin sammanhållning, hålla på viktiga rutiner och sätta den ännu levande människan i fokus.
Under tidigt 2000-tal insåg ledningen på Uddevalla sjukhus att det behövdes en palliativ enhet, det vill säga en vårdenhet med fokus på livets slutskede.
Hemsjukvården skötte redan då mycket av den palliativa vården, men de som inte riktigt klarade sig hemma kom ofta till akuten, och där fick de inte den trygga och lugna miljö som de behövde.
Sedan sjutton-arton år tillbaka har Uddevalla sjukhus därför en palliativ enhet. Den ligger högt upp i centralbyggnaden på Uddevalla sjukhus, med vidunderlig utsikt över Byfjorden.
Tio vårdplatser
Själva avdelningen har tio vårdplatser, men hjälper många fler patienter än så. Uppemot 200 är inskrivna åt gången och de kommer från ett stort upptagningsområde: från Strömstad i norr till Lilla Edet i söder.
– Patienter som skrivs in hos oss får en teamsköterska som är med och planerar den palliativa vården. Många klarar sig hemma med hemsjukvård, men för en del är det tryggast och bäst att komma hit en kortare eller längre period, säger Agneta Blomqvist som är vårdenhetschef.
Hon ger ett exempel:
– De flesta som får obotlig cancer kan få ett fint slut hemma. Men om du är ensamstående förälder, väldigt ensam, har ett missbruk eller särskilt svåra symtom – då kan det bli för svårt och trassligt.
Men ni är inte ett hospice?
– Nej, verkligen inte. Vi är en specialiserad palliativ enhet som åtgärdar symptom. Man kommer inte hit för att dö, även om många dör här.
”Arbeta med hela människan”
Undersköterskan Nathalie De Santis började arbeta på avdelning 14 för tre år sedan.
– Det kändes som att man fick arbeta med hela människan här, det var inte bara ”snabbt in och snabbt ut”. Jag var inte särskilt van vid döden men märkte snabbt att jag inte tyckte det var särskilt läskigt, säger hon.
Hennes chef, Agneta Blomqvist, nickar.
– Vi vet allihop att våra patienter har korta liv framför sig och därför känns det så viktigt att få vara med och göra skillnad. Att hjälpa en person att tvätta håret kan vara det viktigaste vi gör en viss dag, säger hon.
Berättar om sina liv och sin oro
Som undersköterska kommer Nathalie De Santis ofta nära patienterna. Det är framför allt i omvårdnadssituationer som hon upplever att de öppnar sig och berättar om sina liv, sin oro eller det som tynger dem.
Under åren har hon förstått att det är väldigt individuellt hur man upplever den sista tiden i livet, och vad som är viktigt.
– En del vill ha sina närstående på plats, andra vill inte alls det. Vissa tycker att det viktigaste är att få ordning på sina papper, andra vill få säga farväl till sitt husdjur. Ibland kan vi tro att vi vet vad för symtom som besvärar patienten mest, men det kan visa sig vara något helt annat. Till exempel kanske vi tror att smärtan är det som besvärar patienten mest, men att patienten själv upplever andnöd som värst.
– Allt det där är viktigt, flikar Agneta Blomqvist in. Ett av våra uppdrag är att hjälpa människor att känna sig klara och redo för det som väntar. Ett annat är att se till att patienten har det så bra som möjligt just i dag.
Enklare med goda relationer
Närstående är viktiga på avdelning 14. Det finns inga särskilda besökstider, och inredningen i anhörigrummet skvallrar om att de anhöriga kan vara i alla möjliga åldrar: där finns leksaker, soffgrupp, böcker för olika åldrar och en tv.
Agneta Blomqvist och Nathalie De Santis är överens om en sak när det gäller närstående: slutet av livet blir enklare och bättre för personer som har goda relationer.
– Det är tufft när vi vårdar personer där familjerelationerna känns trassliga eller där det finns något ouppklarat – de kan känna skuld, skam och ånger. Vi försöker hjälpa till, vi kanske föreslår att de ska ringa ett särskilt samtal, men det är inte alltid de vill och då får det vara så, säger Agneta Blomqvist.
– Vi finns ju också till för de närstående och stöttar dem mycket, säger Nathalie De Santis. Vi ser ibland hur de kämpar för att inte bryta ihop inne på rummen, för att sedan börja storgråta i korridoren. Jag brukar uppmuntra dem att visa sina känslor. Att inte göra det kan väcka oro hos den som ska dö – kommer de inte sakna mig? Kommer de glömma mig?
Fortsätta prata och spela musik
Den sista tiden är det vanligt att den döende inte svarar på särskilt mycket kontakt. Personalen på avdelning 14 uppmuntrar ändå de närstående att fortsätta prata, spela musik eller vad de har lust med. I det här skedet är det medicinska uppdraget att lindra symtom – personen ska inte ha ont, kämpa med andningen eller lida på något sätt.
Tillsammans med de närstående kan personalen också hjälpa till att skapa en viss stämning på rummet. I korridoren finns ett ”änglaskåp” med bland annat ljushållare, fotoramar, cd-skivor, böcker och dekorationer som gärna får användas i anslutning till döden.
– Vi har lite finare täcken och vi klär gärna den avlidne i privata kläder. Vårt mål är att det inte ska kännas sterilt och sjukhusaktigt, utan det ska finnas en respekt för människan som avlider, säger Nathalie De Santis.
Alltid tungt med dödsfall
Dödsfallen är alltid mer eller mindre tunga, det tycker både Nathalie De Santis och Agneta Blomqvist. Men enheten har flera strategier för att inte låta det tunga ta över vardagen.
– Morgonen efter att någon har dött har vi en liten ceremoni med kollegorna i personalrummet där vi tänder ett ljus, pratar om personen och sitter en stund i stillhet. Det blir ett avslut för oss också, och det behövs. Självklart blir vi berörda och ibland riktigt ledsna när någon går bort. Men vi behöver hålla det till arbetsplatsen – när vi åker hem ska vi inte tänka på det mer, säger Agneta Blomqvist.
Palliativa enheten är en populär arbetsplats och många medarbetare blir kvar länge. Agneta Blomqvist tror att det beror på att gänget är sammansvetsat, men också på att arbetsmiljön är ganska lugn.
– Det är aldrig sådär hetsigt som det kan vara på akuten, exempelvis. Sedan tror jag vi har lyckats få en inställning som går ut på att vi hjälper varandra.
Tungt – men värt det
Nathalie De Santis säger att hon mår bra och känner sig viktig på jobbet varje dag.
– Men det bästa är när man lyckas komma nära. När man kommer in i ett rum där allt egentligen är väldigt dystert men man ändå kan skratta lite tillsammans. När någon som verkligen inte ville till sjukhus, men hamnar här ändå, säger ”Vad var jag så rädd för?”. Det är såklart tungt i omgångar, men det är det värt. Vi får väldigt fina stunder tillsammans med patienterna.
Text: Maja Larsson
Bilder: José Lagunas Vargas
E-post: vgrfokus@vgregion.se
Om allmänna handlingar – tänk på detta när du kontaktar VGRfokus
LÄS OCKSÅ: