Varje år vårdas 40 000 människor på Sveriges intensivvårdsavdelningar (IVA). Åtta procent av dem dör på IVA – men för intensivvårdssjuksköterskan Carl-Johan Cederwall handlar jobbet mycket mer om att rädda liv.
Carl-Johan Cederwall arbetade på CIVA på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i många år. Han disputerade år 2021 och är numera anställd på Göteborgs universitet, men arbetar en dag i veckan på IVA Mölndal.
Du har jobbat på IVA i många år. Förstår man redan när patienterna kommer in vilka de där 8 procenten är som inte kommer att klara sig?
– Man kan förstås få en känsla, baserad på den erfarenhet man har, som säger att det inte ser bra ut. Men det är inte alltid den känslan stämmer, så nej – det gör man inte.
Kan man säga att alla som vårdas på IVA svävar mellan liv och död?
– Nej, det beror på vad de har med sig. Vi har sådana patienter, men vi har också sådana som kommer till IVA från en annan avdelning för att få andningshjälp under en period. Det som är speciellt på IVA när det gäller just döden är när vi vårdar personer som är så svårt sjuka att det inte finns några möjligheter till att återvända till ett acceptabelt liv. Då kan vi i samråd med de närstående fatta beslut om att inte fortsätta behandlingen, och det är ju verkligen på liv och död.
Hur är det att fatta sådana beslut?
– Det beror mycket på situationen. En ung patient som fått en hjärnskada i en olycka är förstås något annat än en gammal patient med många sjukdomar. För den senare gruppen kan det vara en lättnad för de närstående, medan föräldrarna till den unga patienten kan ha väldigt svårt att acceptera att det inte finns något mer att göra.
Hur går det till när någon dör på IVA?
– Döden kan komma plötsligt. Vi kan göra hjärt-lungräddning inne på salen och förlora patienten där och då, men oftast går det till på ett mer lugnt och värdigt sätt. Man har ett brytpunktssamtal en tid innan, där läkare och sjuksköterska sitter ner och pratar med de närstående. Vi berättar hur vi ser på patientens tillstånd och förklarar att det inte finns mer att göra.
– Ofta är de närstående ganska förberedda, och om alla är överens börjar man förbereda för döden. Vi försöker alltid att ge döende patienter enskilt rum för att det ska vara så lugnt som möjligt. Vi stänger av alla apparater och larm, vi tar bort de läkemedel som till exempel håller upp blodtrycket, kopplar ur respiratorn.
Hur lång tid tar det?
– Det frågar alltid de närstående, och då gäller det att vara öppen i sin kommunikation. Det kan ta en timme, det kan hända i morgon, vi kan inte svara på det. Ofta märker man att andetagen kommer med längre och längre mellanrum. Plötsligt kommer ett sista andetag, och sedan är det slut.
– Jag har varit med om många dödsögonblick, inte bara på IVA utan också i hemsjukvården, på kirurgavdelning och canceravdelning. Det är oftast precis så det går till.
Hur vanligt är det att patienten säger några sista ord precis innan?
– Det ser man ibland i filmer och tv-serier och då undrar man alltid hur de har gjort research egentligen. Jag kan inte minnas att någon patient har sagt ett par sista ord – de är oftast så påverkade av sina sjukdomar att de inte har pratat på några dagar innan det sista andetaget.
Hur vanligt är det att någon öppnar ett fönster efteråt, för att en eventuell själ ska kunna lämna kroppen?
– Det händer, och jag har haft kollegor som gjort det. Jag kan verkligen förstå den tanken, för är det något man blir medveten om när man har varit med om många dödsögonblick så är det just det att något lämnar kroppen. Det är svårt att säga vad det är, men det är så tydligt hur personen går från en varm, andande person till att bara vara en kropp. Jag kan förstå att kulturer genom årtusenden har fascinerats av att något händer i det ögonblicket. Vi tvättar patienterna efteråt uppe på IVA. Vi kammar, rakar, byter kläder, gör fint. I det rummet känner man det också så tydligt – något är borta.
Tycker du att döden är otäck?
– Nej, jag tycker oftast att den är stillsam och värdig. Det är klart att döden kan vara hemsk för de närstående, men själva ögonblicket är inte otäckt. Något jag däremot har lärt mig efter att ha jobbat nära döden i många år är hur viktigt det är att förbereda både patienten, de närstående och oss som jobbar i vården på att den kan inträffa. Vi behöver kommunicera mycket, vara närvarande och öppna med vad vi vet och inte vet.
Du är numera universitetslektor och undervisar blivande specialistsjuksköterskor i intensivvård. Hur intresserade är studenterna av döden?
– Vi pratar mycket om döden på utbildningen. Studenterna är intresserade och det är många som skriver uppsats om brytpunktssamtal eller det vi kallar end of life-care, det vill säga vården vi ger när vi avslutar behandlingen på IVA. Jag tror det beror på att de vet att behandlingen inom intensivvården kan vara på liv och död.
Hur närvarande skulle du säga att döden är på IVA?
– Döden är inte det primära – det primära är att vi ska rädda liv, och de allra flesta överlever ju. Vi är den sista instansen, det finns ingen högre vårdnivå än IVA, och jag upplever att patienternas närstående framför allt är tacksamma eftersom de vet att de befinner sig på det bästa stället i den situationen som råder just då.
Man hade kunnat tänka sig det motsatta – att de har total panik just eftersom det är den sista instansen?
– Ja, men nej. Min roll som sjuksköterska är att skapa trygghet och visa att vi gör allt vi kan. Det är en trygghetsskapande miljö för alla. Visst kan det vara helt fruktansvärt när vi får in en patient som har varit med om en hemsk olycka, försökt ta livet av sig eller varit med om en svår och kompliceras operation. Men det skapas samtidigt ett förtroende där de närstående vet att vi gör allt vi kan.
Text: Maja Larsson
Bilder: José Lagunas Vargas
E-post: vgrfokus@vgregion.se
Om allmänna handlingar – tänk på detta när du kontaktar VGRfokus
FLER ARTIKLAR OM DÖDEN: