Ett barn som håller för öronen samt Ann Wolmar och Gunilla Larsson
Våld påverkar hela livet. Därför utbildas nu vårdpersonal i att rutinmässigt fråga patienter om våld. Ann Wolmar och Gunilla Larsson har lång erfarenhet av hur man kan ställa de känsliga frågorna.

All vårdpersonal som gör hälso- och sjukvårdsbedömningar ska rutinmässigt fråga sina patienter om erfarenheter av våld. Det beslutade regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen (VGR) för ett år sedan.

Enligt beslutet ska all hälso- och sjukvårdspersonal i VGR få en halvdags basutbildning om våld i nära relationer. Nu utbildas cirka 43 000 medarbetare.

– Så vitt jag vet är vi första och hittills enda region eller landsting i Sverige som har en modell och arbetar så konkret med frågan, säger Ann Wolmar, utvecklingsledare vid Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer (VKV).

Påverkar livet

Ann Wolmar, Kunskapscentrum om våld i nära relationer (VKV).
Ann Wolmar, Kunskapscentrum om våld i nära relationer (VKV).

Gunilla Larsson är sjuksköterska och arbetar som rehabkoordinator och samordnare för psykisk ohälsa på två av Närhälsans vårdcentraler i Göteborg.

– Att ha varit utsatt för våld, vare sig det är från föräldrar, att man har blivit slagen på skolgården som barn eller har upplevt våld på annat sätt i nära relation, så påverkar det livet. Det sitter kvar i kroppen och kan fortsätta att påverka delar av ens vardag, säger hon.

Redan 2013 uppmuntrade (VKV) vårdcentraler att samarbeta i ett projekt kring att rutinmässigt fråga om våld. Gunilla Larsson var en av dem som var med då och som sedan dess använt metoden.

Hälften har upplevt våld

– Av mina patienter är det ungefär hälften som upplevt våld och som har sina symptom som en följd av det. Det hade aldrig kommit upp om jag inte ställt frågan och då hade de inte fått rätt behandling, konstaterar hon.

Gunilla berättar om ett fall för många år sedan då en person sökte hjälp för sina panikattacker.

– Jag ställde frågan om våld. Personen ville inte berätta direkt, men det visade sig efter några samtal att hen blivit slagen i barndomshemmet på nätterna. Hade jag inte frågat, hade det inte kommit fram och vi hade fokuserat på panikattackerna i behandlingen. Det är glädjande att hen är på banan nu.

Panikattacker

Gunilla Larsson har frågat sina patienter om våld sedan 2013. Ungefär hälften har upplevt våld.

I Gunillas jobb ingår att kontakta dem som är långtidssjukskrivna eller har varit sjukskrivna i mer än trettio dagar och att kalla dem till ett besök. När hon träffar patienten, ställer hon alltid frågan om personen har erfarenhet av våld.

– Det är naturligt att må dåligt psykiskt och till exempel få panikattacker när man någon eller flera gånger utsatts för våld. Många beskriver det som att tankarna aldrig tar slut, att de aldrig får lugn och ro inombords, utan de jagas av de hemska minnena. Man räcker liksom inte till för sig själv.

I början av projektet där tretton vårdcentraler ingick utformades ett antal frågor som Gunilla fortfarande använder.

– Det är också en del av samtalet, att berätta att de här frågorna har tagits fram och att jag nu kommer att ställa dem till patienten. Jag skulle önska att alla gjorde det vid nybesök. Ofta är det så att jag frågar vid första besöket och så berättar patienten först när vi ses nästa gång. Då har de kunnat bearbeta och har bestämt sig för att berätta.

Rätt behandling spar tid

Gunilla upplever att visst motstånd hos kollegor att rutinmässigt fråga om våld. Många är oroliga för att det ska ta mycket tid och vara svårt att hinna med.

– Min bedömning är att vi spar tid genom att fråga, för då kan man sätta in rätt behandling och inte bara behandla symptomen utan också komma tillrätta med minnena av våldet, säger Gunilla. I akuta fall behövs det insatser från polis, socialtjänst eller kvinnojour och då finns vi med i det. Och barn påverkas mycket av aggressioner i familjen. Då finns det hjälp att få. Jag har en lång lista med ställen dit jag kan hänvisa patienter som berättar att de utsatts för våld.

Personliga frågor

Gunilla betonar att fast hon tror helt och hållet på rutinen så är det inte bara att fråga hur som helst.

– Du måste vara väldigt ödmjuk inför att det är oerhört personliga frågor. Du måste också kunna ta emot hemska berättelser på ett bra sätt som är empatiskt och med fullt fokus på patienten. Jag har flera patienter som gått i terapi, men ändå inte fått frågan. Det är många som inte klarar av att höra de här berättelserna om våld, men vi inom psykiatrin borde alltid kunna göra det. Jag möts alltid av tacksamhet när jag ställer frågan, jag har aldrig någonsin fått en negativ reaktion.

Mödravårdscentraler och Barnavårdscentraler frågar alltid rutinmässigt om våld. Projekt finns i dagsläget på ungdomsmottagningar, inom Barn- och ungdomspsykiatrin, Barn- och ungdomsmedicin, vårdcentraler samt med Habilitering & Hälsa.

Text: Maria Winther
vgrfokus@vgregion.se


Länkar till mer information

Rapport om ”Fråga om våld på rutin”: ”Nu har vi kommit över tröskeln”

Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer (VKV).

Om du utsatts eller utsätts för våld

Mål 3, ”Rätten till frihet från våld” i VGR:s handlingsplan för mänskliga rättigheter ”För varje människa”