Thalia Fergusson har stått i frontlinjen sedan covid-19-pandemin startade. Foto: EngFoto

Intensivvårdssjuksköterskan Thalia Fergusson har gråtit många gånger på jobbet. Ibland i frustration över en övermäktig arbetssituation eller för att hon inte kunnat göra mer för en patient. Andra gånger har det varit glädjetårar, som när hon plötsligt fått se en tidigare nersövd patient komma gående i korridoren eller någon som för första gången tittar på henne med klara ögon efter veckor i narkos.

Sedan pandemins start har Thalia stått i frontlinjen och vårdat patienter svårt sjuka i covid-19. Det här är Thalias berättelse om en period i hennes yrkesliv hon aldrig kommer att glömma, där jobbet och att rädda liv har gått före familj och egentid med träning och hundpromenader. 

Innan Thalia går in på covid-IVA passerar hon en sluss där hon tar på sig skyddsutrustning. Foto: EngFoto

Hennes fötter har blivit vana att springa. Och händerna vill jobba. Byta respiratorslangar, hålla rädda händer, byta kanyler, lyssna på lungor. När vi träffar Thalia Ferguson, intensivvårdssjuksköterska på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, har antalet inlagda på covid-IVA minskat kraftigt. På Thalias avdelning är det när vi träffar henne bara tre patienter kvar. Snart kan hon gå tillbaka till sitt ”vanliga” jobb på NIVA, neurointensiven.

– Nu är jag nästan lite rastlös. Det är så ovant att kunna jobba i ett mer normalt tempo.

Covidvård i tält

Thalia var en av de första intensivvårdssjuksköterskorna i Göteborg som anmälde sig frivilligt för att arbeta med enbart covidvård. Det började med fältsjukhuset (tältet) utanför Östra sjukhuset. Med gamla sängar, omoderna respiratorer och droppställningar som hölls fast med sandsäckar för att inte glida iväg för att golvet lutade. Thalia berättar hur hon kände sig som McGyver, TV-seriehjälten som blev känd för att trolla med det som fanns till hands och hitta kreativa lösningar.

– Men vi trollade bra! Det var fantastiskt hur väl samarbetet fungerade och hur lösningsorienterade vi var. Vi skrev om rutinerna varje dag, för att göra det ännu bättre nästa.

Efter en månad avvecklades tältet eftersom andra avdelningar på Sahlgrenska hunnit göras om för att ta emot covidpatienter. Sedan dess har kunskapen ökat och rutinerna förbättrats.

Välutrustad, modern avdelning

Thalia visar oss runt inne på avdelningen. Det är en öppen och luftig avdelning med plats för fem patienter på var sida. Däremellan finns bland annat kontor, labbrum, rum med undersökningsutrustning och ett läkemedelsrum.

– Här kan vi hämta det mesta som behövs till patienterna i stället för att som förut ha personal utifrån som kommer springande.

Den här dagen har Thalia en övergripande roll i IVA-teamet. Hon är en extra resurs utöver de vårdpar (undersköterska och sjuksköterska) som finns för varje patient. (När det var som mest belastat var det ibland ett vårdpar för tre patienter.)

En patient kommer tillbaka från röntgen. En sådan flytt kräver mycket personal men också mycket utrustning. En särskild vagn med en transportrespirator är till exempel kopplad till sängen. Den gula väskan är en akutväska med läkemedel, infarter, utrustning för intubation och andra akutsituationer. Foto: EngFoto

Lugna röster, varsamma händer

Ronden har precis varit och Thalia bildar sig snabbt en uppfattning om var hon behöver hjälpa till. En respiratorslang ska bytas ut och hon försäkrar sig om att utrustningen finns. En patient som precis kommit från röntgen ska få ett nytt lakan. Thalia är med och hjälper till att vända patienten och täcka över så att inget blottas. De pratar med lugna röster och har varsamma händer.

När bytet är klart lägger de puffade kuddar lite överallt för att patienten ska ha det så bekvämt det bara går. Det finns en trygg stämning i rummet och det är svårt att tänka sig att just det här arbetslaget kanske aldrig jobbat ihop tidigare.

I samma stund som Thalia började i covidvården fick hon också helt nya kolleger. IVA-sjuksköterskorna i Göteborgsområdet räckte inte längre till utan fick hjälp av operations- och anestesisjuksköterskor som kunde komma loss från sina ordinarie uppdrag.
Bara på Sahlgrenska är det ungefär 490 personer som roterat inom covidvården sedan pandemin startade. Eftersom Thalia varit med hela vägen, har hon blivit en fast punkt och utbildare för den personal som kommer in tillfälligt.

När jobbet tog över

De första månaderna jobbade hon sexdagarsveckor. Livet bestod av att jobba, äta och sova. Så semestern på tre veckor var efterlängtad. Hon hade tänkt komma igång med träning igen, men det orkade hon inte. Förutom promenaderna med hunden, orkade hon bara vila. Inte förrän hon kom tillbaka till jobbet förstod hon hur lite återhämtning hon fått.

– Jag insåg att jag var lika trött som jag varit innan semestern. Jag hade ingen energi alls.
Under ett par månader kunde Thalia gå tillbaka till ”vanlig” IVA-vård. Men i november kom den andra vågen och patienterna blev fler. För att orka ett tag till, har Thalia och hennes kolleger gjort allt för att stötta varandra, både på och utanför jobbet.

– Det är gemenskapen som gjort att jag är kvar. Vi kan vara helt okända för varandra, men utför ändå komplicerad vård tillsammans. För alla här är flexibla, hårt arbetande och ger allt till patienterna. Vi har olika bakgrund och kompetenser men har ett starkt driv att göra en insats.

Det har också funnits en stor lyhördhet kolleger emellan, berättar Thalia. En blick för när det håller på att bli för mycket för någon, när gränsen är nära för att inte orka mer. Då har promenader tillsammans i Änggårdsbergen lättat på trycket.

Att rädda liv och sedan skiljas åt

Thalia pratar med sin kollega Biljana, anestesi- och IVA-sjuksköterska. Foto: EngFoto

Hon berättar att hon gråtit många gånger, men inte bara av frustration över en ibland övermäktig arbetssituation eller för att hon inte kunnat göra mer för en patient. Det har också varit glädjetårar, som när hon plötsligt fått se en tidigare nersövd patient komma gående i korridoren eller någon som för första gången tittar på henne med klara ögon efter veckor i narkos. När hon får frågan hur det är att jobba på en avdelning där var femte patient faktiskt dör, kommer svaret blixtsnabbt.

– Jag tänker på de fyra som överlever!

Nu när tredje vågen ebbar ut, har Thalia funderat på hur hon vill använda sina erfarenheter och nya kunskaper. Hon har lärt sig hur mycket det betytt att tillsammans med sina kolleger kunnat lösa svåra situationer och ser framför sig en sjukvård där avdelningar, sjukhus och regioner hjälper varandra. Hon har också lärt sig mycket av att arbeta tillsammans med personer med andra yrkesroller.

– Jag funderar mycket på hur det ska bli när alla kolleger ska tillbaka till sina ordinarie arbetsplatser. När vi inte kan prata med varandra mer och bevara minnena från den här tiden. Om ingen pratar om vad vi varit med om, vad händer med våra gemensamma minnen då?

Personalen puffar upp några kuddar för att göra det så bekvämt som möjligt för patienten. Foto: EngFoto

Ska ta hand om sig själv nu

Thalia har dessutom bestämt sig. Om bara några veckor efter vår intervju ska hon gå ner till 80 procent i arbetstid. För första gången i sitt yrkesliv vill hon fokusera mer på livet utanför jobbet. Få mer tid med sambon, hunden, trädgården och husrenoveringen.

Allt viktigt som under pandemin blivit mer som en bakgrundskuliss för Thalia när hon åkt iväg till sina arbetspass. Hon vill också hinna träna mer, cykla i skogen som hon älskar. Och fullfölja den svenska klassikern som hon tillsammans med en kollega utmanat sig själv med.

– Jag ska jobba 80 för att ge 100! Jag inser att jag måste ta hand om mig själv för att kunna ge den vård jag vill. Men det kanske inte går. Jag blir nog väldigt rastlös, åtminstone i början!

Text: Anna-Lena Bjarneberg
Bilder: Kent Eng
vgrfokus@vgregion.se


Läs även:

Personalens skicklighet räddar liv på IVA – kan handla om sekunder