Hans Fritzén insjuknade och trodde att hans liv började närma sig slutet – men då kom vändningen. När han började med påsdialys kunde livet återgå till näst intill det normala. Påsdialys är ett sätt för personer med njursjukdom att själva kunna sköta sin behandling i hemmet, och är ett exempel på hur vården sker allt närmare patienten.
Hans Fritzén märkte att hans kropp började svullna allt mer. Han kände sig illamående nästan hela tiden och hade ingen aptit. Livskraften försvann.
– Jag blev akut inlagd på Sahlgrenska och där fick jag beskedet att min njurfunktion var kraftigt försämrad. De berättade att jag skulle behöva dialys. Först fattade jag ingenting.
Livslusten kom tillbaka
Han informerades om att det fanns två sätt som dialysen kunde utföras på, antingen kunde han komma till sjukhuset för bloddialys några gånger i veckan eller så kunde han utföra dialysen på egen hand i hemmet, med hjälp av peritonealdialys som i dagligt tal även kallas för påsdialys.
– Jag bestämde mig snabbt. För mig kändes det inte som ett bra alternativ att åka till sjukhus så ofta. Jag vill ha min frihet och kunna resa till min dotter eller till familjens hus i Spanien utan att vara beroende av ett sjukhus i närheten.
Och han har inte ångrat sitt val. Med påsdialysen kom krafterna tillbaka och han återfick livslusten.
– Jag känner mig betydligt mer handikappad av mina onda knän. Dialysen har blivit som en del i vardagen.
Bukhinnan fungerar som filter
Klockan närmar sig 12 på förmiddagen. Fyra gånger om dagen tappar Hans Fritzén ur och fyller på ny dialysvätska i buken. Den nya vätskan innehåller socker och salter som ska dra ur slaggprodukter och vatten från kroppen. Som filter fungerar kroppens egen bukhinna.
Han hänger upp en påse fylld med dialysvätska på en hög droppställning bredvid sängen, samtidigt som han lägger en tom påse på golvet.
– Det är verkligen ingen rocket science. Det handlar om att ha olika höjdlägen. När jag sitter på sängen och tappar ur vätskan från buken rinner vätskan neråt och hamnar i påsen på golvet. Och tvärtom när jag fyller på. Då rinner dialysvätskan neråt från ställningen och direkt in i buken.
Han drar upp skjortan och visar en dialyskateter som är inopererad i buken. Vanligtvis har han en kork på den yttre änden av katetern och har den instoppad i en plåsterficka på magen.
Löser sudoko samtidigt
När det är dags för dialys börjar Hans Fritzén med att ta av korken på katetern, för att först kunna tappa ur gammal vätska och sedan fylla på med ny. Han fäster kateterns öppning till en y-koppling med två slangar som går till vardera påsen, en slang till påsen med ny dialysvätska och en slang till den tomma påsen. Med hjälp av klämmor kan han öppna och stänga slangarna till respektive påse.
– Det enda som jag behöver ha full koll på är att jag har stängt slangen till den påse som jag inte använder. Annars är dialysen som en halvtimmes rast. Jag brukar samtidigt lösa sudoku, prata i telefon eller bara ta det lugnt.
”Känner mig helt trygg”
Även om han befinner sig på någon annan plats än hemma, kan han använda samma procedur.
– Jag har alltid med mig några påsar dialysvätska och snöre i bilen. Det enda som krävs är att jag kan knyta fast påsen på ett högt ställe, till exempel högst upp på en dörr, så att dialysvätskan rinner neråt när jag fyller på ny vätska, säger Hans Fritzén.
Var sjätte vecka går han på kontroll på mottagningen för peritonealdialys på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och han kan även ringa dit så fort han behöver hjälp.
– Jag känner mig helt nöjd och trygg med att sköta dialysen själv.
Vätskan levereras hem
Var fjortonde dag beställer Hans Fritzén ny dialysvätska, som han får hemtransporterad. Han tycker att det är en fantastisk service.
De enda nackdelarna som han kan komma på med behandlingen är att dialyspåsarna tar plats att förvara och att det kan kännas tungt att bära omkring på två kilo dialysvätska i en väska. Som uppfinnare till yrket har han funderat på andra alternativ.
– Om det går att öka koncentrationen av socker och salt i lösningen kunde påsarna bli hälften så stora. Det hade varit perfekt att kunna ta med sig en påse på utflykter utan bil.
Text och bilder: Kristina Karlberg
vgrfokus@vgregion.se
LÄS OCKSÅ: Sjuksköterskan: ”Förvånad över att inte fler väljer påsdialys”
Hans Fritzén
Ålder: 81 år.
Bor: Villa i Askim.
Gör: Pensionär. Men jobbar tidvis fortfarande med att utveckla tekniska produkter i företaget som han numera har överlåtit till sonen.
Intressen: Vattengympa tre gånger i veckan, träffa ”gubbgänget” och spela på trav, göra utflykter, vara i trädgården och umgås med barn och barnbarn.