Filmaren och manusförfattaren Gabriela Pichler, som låg bakom förra årets SVT-succé Painkiller, tilldelas Västra Götalandsregionens kulturpris 2025. Hon har hittat många av sina berättelser i Västsverige, och just nu är hon nyfiken både på hovnarrar och på migrantarbetares arbetsförhållanden.
Grattis till priset! Vad betyder det för dig?
– Tack tack! Det känns som en ofantligt fin och oväntad present. Det är få förunnat, jag önskar att alla fick pris för sitt arbete någon gång i sitt liv, säger Gabriela Pichler.
Vad är du mest stolt över i din karriär?
– Det är nog inte en enskild film eller ett verk, utan snarare att jag lyckats ducka för en hel del fallgropar och att jag haft uthållighet att klara av de många års mentala maraton som varje projekt inneburit. Jag är stolt över att jag pallat att ha tillit till min metod och process även när andra ibland har ifrågasatt den. Men så har jag också haft bra uppbackning av mina närmaste medskapare.
Hur kommer det sig att du blev filmskapare?
– Det frågar jag mig också varje dag (skratt). Tv:n var min bästa vän när jag var barn. Jag fick i mig rörliga bilder med bröstmjölken. Det blev det naturliga sättet för mig att tänka, uttrycka mig och att berätta berättelser på.
Vad jobbar du med nu?
– Jag skriver manus till ny långfilm – och det är alltid lite som att spela plockepinn med grytvantar.
Tidigare har du bland annat skildrat sociala orättvisor, människor med fysiskt tunga arbeten, vardag och livet med kronisk smärta. Vilka områden vill du fördjupa dig inom framöver?
– Jag själv tänker kanske inte så tematiskt. Jag har grävt där jag stått. Jag drivs av nyfikenhet, frustration, och tycker om att peta i sådant som jag tycker är förljuget eller för jävligt. Men jag försöker alltid gå i en riktning dit min nyfikenhet och fascination tar mig, säger Gabriela Pichler och fortsätter:
– Just nu är jag väldigt inne på fysisk teatertradition, hovnarrar och migrantarbetares arbetsförhållanden i Sverige.
Hur växer en film fram för dig? Var hittar du stoff och inspiration?
– Det kan börja med något jag läst, sett, hört eller vad som helst. Jag har egentligen väldigt låg tröskel för att bli inspirerad av någonting, och gör konstant research och vill lära mig mer om saker hela tiden. Sedan försöker jag hitta en metod för just den idén så att den ska gå att genomföra så nära visionen som möjligt.
– Jag försöker ha ett undersökande förhållningssätt och vara öppen för att saker inte alltid blir som jag tänkt. Musik är en stor inspiration. Och människor. Tiktok. Forskning. Tiden vi lever i.
Hur är det att verka som filmare i Västra Götaland?
– Jag bor och verkar här och har hittat många av mina berättelser, miljöer och karaktärer här. Och så bor många av de människor som jag älskar att samarbeta med i regionen. Mina projekt har genom åren tagit mig från Strömstad till Svenljunga och allt däremellan.
– Lite av nackdelen med att bo i just Göteborgsområdet är att det är svårt att hitta billiga lokaler för konstnärer och filmskapare för till exempel studiobygge och filminspelningar. Jag hade önskat att det fanns fler platser med billiga lokalhyror för skapande människor.
Du har ofta jobbat med amatörer som skådespelare. Hur kommer det sig och vad ger det?
– De jag har jobbat med besitter ofta expertkunskaper som jag inte har, och bidrar till karaktärerna i manuset. Det kan handla om vad de arbetar med, deras erfarenheter av en viss plats, dialekt, språk, kultur och andra livserfarenheter. Hur man varslar folk från en fabrik, eller hur man pratar på ett kommunmöte.
– Jag försöker sträva efter att nå fram till något som känns uppriktigt. Och så blir jag glad när människor som till synes inte är filmstjärnor tar plats på vita duken och förvånar både sig själva och sin omgivning!
Vad ska du göra för prispengarna?
– Varenda krona är tid och möjlighet att fortsätta försöka utvecklas som filmskapare. Jag är tacksam för att jag slipper oroa mig för min ekonomi ett tag framåt och kan fortsätta jobba på det sätt jag gör.
Text: Elin Widfeldt
E-post: vgrfokus@vgregion.se
Om allmänna handlingar – tänk på detta när du kontaktar VGRfokus
Gabriela Pichler
- Filmskapare, regissör och manusförfattare. Gabriela Pichler föddes 1980 i Stockholmsförorten Flemingsberg, men flyttade till Örkelljunga i Skåne som barn.
- Hennes filmer skildrar ofta sociala orättvisor: vardagliga scener hos människor som lever med utslitna kroppar, fysisk smärta eller arbetslöshet, men filmerna rymmer också humor och värme.
- Gabriela Pichler jobbar ofta med amatörer som skådespelare.
- Hon har en fil. kand i filmvetenskap och en konstnärlig regiexamen från Filmhögskolan i Göteborg. Hennes examensfilm därifrån – Skrapsår – vann en Guldbagge för bästa kortfilm 2010.
- Långfilmsdebuten Äta sova dö hade premiär på Filmfestivalen i Venedig 2012. Där fick den publikpriset, på hemmaplan fick den fyra Guldbaggar och var även Sveriges Oscarsbidrag.
- Nästa långfilm Amatörer (2018) fick fyra Guldbaggenomineringar och pris för bästa nordiska film på Göteborg Film Festival.
- Förra året visades tv-serien Painkiller på SVT, som Gabriela Pichler regisserat, och även skrivit tillsammans med Johan Lundborg.
- Har även gjort scenkonst, bland annat teaterprojektet Rött kort (2014) som spelades på Backa teater och Stockholms stadsteater (tillsammans med America Vera-Zavala, Rasmus Lindgren och en pojke som levde som gömd och som här kallades ”Leo”), och soloutställningen Mekaniska rörelser trots smärta på Röda sten (2022, skapad med Johan Lundborg).
- Utsedd till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet år 2024.
Västra Götalandsregionens kulturpris 2025 till Gabriela Pichler
Motivering:
Så nära verkligheten att den känns i kroppen. Filmskaparen, regissören och manusförfattaren Gabriela Pichler filmar med hjärtat – och med ryggraden. Kroppar som bär smärta och blickar som vägrar be om ursäkt, föräldrar med slitna händer och ungdomar med orubblig stolthet. Hon hittar karaktärer som sällan syns på vita duken och låter deras erfarenheter bli själva nerven i berättelsen. Med humor och fingertoppskänsla för detaljer gör Gabriela Pichler vardagen i det postindustriella Sverige till stor konst – där varje filmruta sjuder av liv, kamp och samhörighet.