När Magnus Berg fick aggressiv prostatacancer var det framför allt två saker som oroade honom: att inte få se barnbarnen växa upp och att lämna hustrun ensam kvar. Nu när tumören är bortopererad finner han lycka i att mest gå runt och skrota.
– Det behöver inte vara så märkvärdigt, det man gör i livet, säger han.
Prostatacancer // Del 5: Framtiden
Natten efter att han opererat bort prostatan låg Magnus Berg vaken, han var så lycklig över att tumören var borta ur hans kropp. Känslan av lycka höll i sig så länge han låg kvar på sjukhuset.
– När jag kom hem var det som att glädjen försvann, då började jag fokusera på annat som var jobbigt. Det var påtagligt, för jag hade en slang upp i kuken och en pisspåse på benet och ont i mellangården, då tänkte jag på det i stället. Den där glädjen försvinner, och ersätts av missnöje och oro.
När sedan katetern togs bort var Magnus Berg glad över det – ett litet tag. Därefter började han bekymra sig över att få urinläckage. Så har det fortsatt.
– Jag känner mig så otacksam, att det är dåligt av mig att inte kunna hålla fast vid den där glädjen. Att ha en pisspåse på benet är ju en skitsak i jämförelse med att ha cancer.
Besviken på sig själv
Han är lite besviken på sig själv. Cancern är ju borta, som det ser ut – han borde vara glad.
– Men det finns något generellt över detta, i livet i allmänhet, att man har så svårt att hålla fast vid det som är bra.
Den där perioden innan operationen när han gick och väntade på olika besked, till exempel om cancern var spridd eller inte, var det framför allt tankarna på barnbarnen och hustrun som tyngde honom.
De två sönerna oroade han sig inte för, de är vuxna och Magnus Berg känner sig trygg med att de klarar sig fint på egen hand. Barnbarnen däremot, dem skulle han gärna vilja följa en lite längre tid, se deras utveckling.
– Relationen med dem blir hela tiden mer och mer förtroendefull och de litar mer och mer på en. Och det händer så mycket med dem! Det är fantastiskt. Det vill jag inte missa, den tanken gjorde ont.
Tankar om svek
Under några månader var det med tudelade känslor han umgicks med barnbarnen.
– Naturligtvis var det underbart att träffa dem, men tanken på att jag inte eventuellt skulle få följa dem längre … Det var också något med hur barn är, död och sådant finns inte riktigt för dem. Den troskyldigheten kan vara rätt hjärtskärande. Ena barnbarnet sa en gång att ”djur dör, men det gör inte människor”. Det var hans uppfattning.
När det gäller hustrun var det en tanke om svek som gnagde, ifall han skulle dö tidigt och lämna henne ensam. Att försöka tänka på hur självständig och social hon är hjälpte inte.
– Att lämnas i sorg och förvirring – det är ett fasansfullt scenario. Det skulle vara oerhört plågsamt. Det skulle kännas jävligt taskigt att ställa till det för henne, en människa som man bryr sig så oerhört mycket om och gärna vill göra bekvämt hemmastadd i livet. Det var svårt.
Inga stora resor
Förutom det känslomässiga – oron för hustrun och rädslan över att inte få följa barnbarnen – ledde inte beskedet om aggressiv prostatacancer till några större förändringar i livet för Magnus Berg.
Han började inte skriva listor över vad han skulle hinna med innan det var för sent, han började inte planera några stora resor eller rensa vindsförrådet. Inte heller infann sig någon idé om att han måste ta tillvara på varje dag.
– Det här att uppfyllas av att man ska hinna med en massa saker… är inte det något slags krissymptom egentligen? Varför ska jag plötsligt göra en massa saker som jag ändå inte hade gjort annars, och göra det fort som fan. Det är främmande för mig att tänka så.
Välbefinnande i små saker
Så här några månader senare, och efter flera lugnande besked från vården, har det där inte förändrats. Tvärtom, han tycker om att bara gå och skrota. Är nästan rädd att han har blivit tråkig.
Han läser mycket, skriver, hämtar barnbarnen på förskolan och träffar vänner. Och han har insett att det räcker rätt bra.
– Det behöver inte vara så märkvärdigt, det man gör i livet, det behöver inte vara så storslaget. Det finns mycket glädjeämnen och välbefinnande i de små sakerna, tycker jag för närvarande.
I dag har Magnus Berg hunnit få lite distans till sjukdomsbeskedet och tiden i vården. Samtidigt försöker han tänka på att cancern kan komma tillbaka, vill inte vara helt oförberedd om det skulle hända.
Men rädslan är borta, och han känner en stor lättnad. Livet har sakta återgått lite mer till hur det var innan.
– Jag är inte jublande glad, det har jag bara varit i korta stunder, som där efter operationen. Men jag mår bra. På ett sätt kanske lite bättre än innan allt det här, för jag förstår bättre att uppskatta det här att vara vid liv. Det tilltalar mig, har jag märkt.
Både allvar och humor
I dag kan han till och med tycka att cancerbeskedet har fört med sig en del positivt. Det har till exempel blivit tydligt för honom hur mycket han betyder för sina närmaste, och de för honom.
– Jag har också fått en helt ny känslighet för vad som är viktigt och oviktigt i livet. Det kommer också ett allvar, som jag sätter väldigt stort värde på. Att jag tänker på mig själv och mitt liv på ett mer allvarligt sätt, som inte utesluter humor. Det har faktiskt varit väldigt bra.
Hur framtiden blir vet han inte, men vem vet det? Den känsla som Magnus Berg har burit med sig under den gångna hösten och vintern är ändå att han är nöjd med hur livet blev. Han har fått en familj som han älskar, haft ett intressant arbetsliv med mycket frihet, och han har fått skriva: böcker och sånger. Mycket av det hade han inte vågat hoppas på som ung.
Blev aldrig cowboy
Några av drömmarna från barndomen har inte slagit in, men det beror inte på cancern. Han har till exempel inte blivit fotbollsproffs, inte heller har han blivit cowboy.
– Jag ville heta Dick och ha hölster med pickadoller i, skjuta snabbt och kunna boxas. Det fick jag aldrig uppleva. Men det kan jag ta med jämnmod.
I dag är det återigen en ren glädje för Magnus Berg att träffa barnbarnen.
– Det kanske innebär att jag har fått för mig att jag ska hänga med tills de blir tonåringar.
Text: Elin Widfeldt
Bilder: José Lagunas Vargas
vgrfokus@vgregion.se
LÄS OCKSÅ:
- ”Jag var inte skräckslagen, jag kände mig ledsen” – att få ett cancerbesked (Del 1)
- Han skapade en egen metod för att inte drabbas av panik (Del 2)
- Att lämna cancerbesked: ”Jag sätter patienten i en krisreaktion” (Del 3)
- Många män har prostatacancer utan att veta om det – men frågan om testning är komplicerad (Del 4)
- Ny mötesplats i Göteborg för cancerpatienter och anhöriga